Freaks and Geeks

Freaks and Geeks är inte bara den bästa High-Schoolserie som någonsin gjorts utan kanske den enda jag ens skulle vilja kalla riktigt bra. Jag stötte först på serien när den gick på Kanal 5 som Nollor och Nördar här i Sverige. Jag lade aldrig märke till något märkvärdigt. Jag såg ett halvt avsnitt här och där bara. Utan det var först senare när jag läste om hur kultförklarad den blivit som jag började tänka att det kanske fanns något mer, något jag missat. Jag laddade iaf hem alla avsnitt och tänkte se om så var fallet. Jag satte igång ett avsnitt en regnig sommareftermiddag och jag förundrades över hur jag hade missat hur fantastiskt bra det var innan. Jag klämde alla 18 avsnitt på raken. Jag var som förtrollad. Sen kom det, det sista avsnittet. Den tomhet jag kände just då är nästan lite pinsam med tanke på att det bara rör sig om en TV-serie. Men att jag aldrig skulle få återse alla dom här underbara trovärdiga karaktärerna kändes tomt. Allt jag hade fått var en kvälls nöje och det kändes så bortkastat. Så förminskande. Detta mästerverk förtjänar så mycket mer än att bara ge mig en kvälls underhållning. Vad är det då som gör denna serie så fantastisk?

Till att börja med är karaktärerna helt fantastiskt skrivna. Och dessutom strålande porträtterade av skådespelarna.
Huvudkaraktären Lindsay Weir spelas av Linda Cardellini som efter nedläggningen gick vidare med att medverka i filmer som: Legally Blonde, Scooby Doo 1 & 2, Brokeback Mountain, Grandma’s Boy samt en stor roll i tv-serien ER där hon varit i några år.
Lindsays lillebror Sam Weir spelas av John Francis Daley som gick vidare med diverse tv-roller, senast en bärande roll i nu nerlagda komedi-serien Kitchen Confidential och en roll i den mycket bra och förbisedda filmen Waiting…
Skolans tuffaste och snyggaste kille Daniel Desario spelas av James Franco som gick vidare med att spela huvudrollen i James Dean, Harry Osborn i Spider-man filmerna, samt huvudrollen i Annapolis och Tristan + Isolde plus diverse andra roller i en mängd andra filmer. Och fler har han på gång.
Stonerkillen Nick Andopolis spelas av Jason Segel som gjort lite blandat och nu spelar Marshall i How I Met Your Mother.
Den buttre (kom inte på något rakt kännetecken för honom, hehe) Ken Miller spelas av Seth Rogen som nyligen setts i filmer som Anchorman: The Legend of Ron Burgundy, The 40 Year Old Virgin och You, Me and Dupree.
Lindsays nya tjejkompis Kim Kelly spelas av Busy Philipps som varit med lite här och där, bland annat ett par år i Dawsons Creek.
Sams 2 nördpolare spelas av Neal Schweiber och Martin Starr som gjort lite allt möjligt men inget särskilt utmärkande.
Anledningen till att jag rabblar upp allt det här är för att visa på att många av huvudkaraktärerna har gått vidare och fått en rätt framgångsrik karriär. Något som är rätt sensationellt för ensemblen från en high-schoolserie som inte ens fick en hel säsong. Men det är inte konstigt med tanke på hur bra dom faktiskt är. Och då ska ni veta att alla gör sitt livs roll här. Seriens två klart starkast lysande stjärnor är dock Linda Cardellini och James Franco som båda är så bra att dom på egen hand hade klarat av att lyfta vilken smörja som helst. Men tydligen tyckte inte det amerikanska folket det.
Serien tar sin början med att Lindsay börjar gå från att vara en ordentligt tjej med bra betyg, stjärna i mattelaget med nördiga vänner och bekanta till att mer och mer börja umgås med ett gäng “Freaks”. Det som utlöser hennes förvandling är dels en förälskelse i supersnygga Daniel Desario och dels hennes mormors död. Hon går omkring i hennes pappas gamla militärjacka mest hela tiden. Hennes väg från att vara den ordentliga tjejen till den missanpassade tjejen är fantastiskt trovärdig och bra. Dom friktioner och problem som uppstår med föräldrar, lärare och både gamla och nya vänner känns skrämmande naturliga. Samtidigt spelas Lindsay så otroligt bra, varmt och mångbottnat. Väldigt få tv-karaktärer har känts så äkta som Lindsay gör. Och ännu färre har samtidigt varit någon jag kan identifiera mig så bra med.
Serien följer också hennes nördiga bror och hans två nördiga kompisars liv på ett mycket realistiskt och varmt sätt. Sällan har man sett en nörd som känns äkta på TV och här har man tre. Något som ofta irriterar mig med hur nördar skildras i film och TV är att dom dels är så endimensionella och dels att dom oftast liksom är avundsjuka på dom populära i skolan. Men här porträtteras dom både mångdimensionellt och får möjlighet stå på egna ben.
Jag nämnde förresten aldrig att serien utspelar sig 1980. Men det beror på att jag knappt tänker på det. Dom relationer, grupperingar och situationer som tas upp känns rätt tidlösa. Sen är det iofs mycket härlig nostalgi. Eller, jag var inte ens född då så nostalgi är kanske inte rätt ord. Men jag har ändå ett starkt band till flera saker från den tiden. Dels är det mycket musiken men framförallt är det nog Sams uppskattning av Bill Murray och Steve Martin som jag känner starkt för. Dom var ju komiska kungar på den tiden. The Jerk med Steve Martin t.ex är en av mina absoluta favoritkomedier någonsin. “He must really hate these cans. Stay away from the cans!”
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst, men nån måtta får det vara! Så låt mig bara avsluta med att säga att det var en stor jävla skandal att en så här fantastisk serie inte ens fick en hel säsong.

Och jag glömde helt att nämna seriens lysande ledmotiv, “Bad Reputation” med Joan Jett & The Blackhearts. Fantastisk låt som verkligen fångar känslan som finns i hela serien.

Tyvärr kan man inte köpa serien på DVD i Sverige längre.
Nollor och nördar på DVD hos CDON.