Vår riksdag är ett större hot än bin Ladin

På den gamla goda tiden, åtminstone för FRA:s del, bedrev Sverige som de flesta andra stater signalspaning i etern.

FRA hävdade sig väl i den konkurrensen, stordåd lär ha uträttats i det tysta. men tillvaron var då så praktiskt ordnad att de som skulle avlyssnas och få sin kodade radiotrafik forcerad var just de som skulle avlyssnas, främmande makters militära- eller underrättelsetrafik, de utländska ambassaderna och till och med enstaka spioner.

Nu har den radiotrafiken i stort sett upphört och alla som skulle avlyssnas enligt den gamla goda ordningen har övergått till elektronisk trafik via mejl och telefonkablar.

Alltså borde FRA flytta sin signalspaning till det elektroniska nätet? Ja, om det kunde ordnas tekniskt så att spaningen bara bedrevs mot de gamla klassiska målen för elektronisk underrättelseverksamhet. Men sådana begränsningar ville den svenska riksdagen inte ens diskutera. I stället beslöt man att alla människor i Sverige alltid skall få sin telefon- och mejltrafik övervakad. Det var ett mycket stort steg, vi införde en övervakningsteknik som skulle fått de gamla östtyska Stasi-officerarna att överväldigas av lycka.

Frågan som riksdagsmajoriteten inte kunde besvara är varför det var nödvändigt att ta detta sjumilakliv mot det totala övervakningssamhället. Var det för att USA redan infört sådana system? Mja, det var det åtminstone ingen som påstod. Var det bara för att det blivit tekniskt möjligt? Kanske, världen styrs ibland på sådana grunder. Men det var det inte heller någon som hävdade.

De moderater som stred för att få igenom denna avlyssningens slutgiltiga lösning hänvisade antingen till ”London, New York och Madrid”, det vill säga till islamistisk terrorism. Eller var det som försvarsministern Tolgfors hävdade en fråga om att rädda livet på våra soldater i Afghanistan. Den som var emot den nya superövervakningen var alltså antingen landsförrädare eller för mjuk mot islamistisk terrorism.

Men så hette det också när riksdagen antog lagen om telefonavlyssning av vem som helst när som helst utan brottsmisstanke, eller lagen om rumsavlyssning, det vill säga dolda mikrofoner i våra sovrum.

Den intressanta skillnaden är att dessa liknande lagar gick smidigt genom riksdagen, men den här gången möttes med våldsamma protester. Till och med de vanligtvis bombliberala ledarsidorna var energiska motståndare, så något måste ha hänt.

Skillnaden är förmodligen mycket enkel. När Bodström talade så varmt för nödvändigheten av att kunna telefonavlyssna i ”förebyggande syfte” så insåg alla att det bara gällde araber, somalier och kurder. Sak samma med hemliga mikrofoner i bostäder och på arbetsplatser. Det gäller icke oss, ty vi har rent mjöl i påsen.

Men den totala avlyssningen av alla-svenskar –alltid – skulle, upptäckte journalisterna, omfatta även vita medborgare och dessutom journalister. Och journalister har inte, och ska inte ha, rent mjöl i påsen.

Journalistikens viktigaste uppgift är att övervaka den offentliga makten så att den inte korrumperas. Och det går förstås inte så bra om den offentliga makten kan uppspåra och bestraffa våra källor. Den senkomna protesten från mediesamhället är därför högst begriplig och dessutom demokratiskt respektabel.

Allianspartierna som drev igenom lagen fick ägna stor möda åt att tysta opposition inom de egna leden och somliga moderater och folkpartister kved i talarstolen om hur ”svårt” beslutet var. Det finns alltså ett högt pris som de ändå vill betala och det priset är förstås inskränkt demokrati. Vinsten skulle antydningsvis å andra sidan ligga i ett effektivt försvar mot islamistisk terrorism.

Det är en märkligt fantasilös och seglivad illusion. För vad de menar är att demokratin blir mer demokratisk genom att stegvis avskaffas och att sådana åtgärder dessutom försvårar terrorismen.

Vårt förnämsta försvar mot terrorism heter annars demokrati. Usama bin Ladin och liknande typer kan skada oss, tillfoga oss vissa materiella förluster och i värsta fall förluster i människoliv (om än bara bråkdelar av vad trafiken åstadkommer). Men dessa förbrytare kan aldrig någonsin hota vårt demokratiska system, vårt starkaste fredsinstrument. Det är det bara vi själva som kan göra.

Usama bin Ladin kan inte splittra vår befolkning och bygga fiendemurar mellan oss och dem. Men det kan vår egen riksdag och de har nu tagit ännu några stora steg på den vägen. Demokratin kan helt enkelt inte räddas genom att avskaffas.

Att det ska vara så svårt att förstå.

Jan Guillou