Lite personlig uppföljning på föregående bloggpost.
Jag kan verkligen inte släppa det där med attityd till sin kropp.
Jag har på sistone suttit och läst igenom mina gamla journalanteckningar.
Någonting som återkomma väldigt ofta är läkares kommentarer om mitt goda humör och starka kämparglöd.
Hur dom har varit imponerade av mitt sätt att kämpa.
Hur jag gick från att inte ens kunna sitta upp till att lära mig att gå igen på ett par månader.
Sen läser jag en artikel att jag och sånna som mig har problem med attityden till vår kropp.
Alltså det är så jävla vidrigt.
Alla undersökningar jag gjort och allt jag gått igenom gjorde jag som barn med ett gott humör och kämparglöd.
Och som jag kämpat för att bli bättre.
Men, jag blir inte bättre längre.
Jag blir sämre.
Det sliter på min kropp.
Jag behöver vara rädd om min kropp.
Att kämpat och hållit humöret uppe som jag gjort och sen läsa att mina problem handlar om min attityd behöver man inte vara lättkränkt för att känna sig kränkt av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller på dig. Vet ej hur jag ska uttrycka det och vet ej vad du gått igenom, men tror att omvärlden har behov av att se människor i kris som trots allt glada och kämpar på, för att det lindrar deras egen ångest. Det blir liksom antingen tycka synd om eller idealisera, ungefär det är ett sätt att hålla ifrån sig smärta. Och det gör ju antar jag, att man kan känna sig väldigt ensam om man har kroppsliga problem. Man är ju inte alltid på topp.
Jag vet heller exakt vad artikeln handlar om, men blev berörd av ditt inlägg. Hoppas du får möjlighet att ta hand om din kropp i den utsträckning du behöver. Gillar din blogg, den är mycket läsvärd.
Skicka en kommentar