Avskyvärd människofientlig smörja...

En läkare skriver en debattartikel i Aftonbladet som bäst sammanfattas som avskyvärd människofientlig smörja.

Cirka två av tre sjukskrivningar handlar om ofta oförklarliga smärttillstånd, alternativt själsliga eller sociala problem. Ofta baserar sig dessa sjukintyg endast på patientens egna ord, som i någon mening upphöjs till sanning eftersom de är signerade av en läkare.

Ni som läkare kanske skulle kunna ta er tid och faktiskt undersöka människor vettigt istället så att intygen kan baseras på någonting annat än patientens egna ord?
Hur i helvete kan man skylla på patienten att man som läkare inte bemödar sig att undersöka patienten ordentligt?
Vid mina tre senaste möten med läkare så har dom inte ens bemödat sig med att läsa min journal. Och sen har han mage att klaga på patienten över att läkares utlåtande bara är baserat på patientens egna ord?
Ni läkare får väll för i helvete ta ansvar och göra en vettig undersökning då, jag håller fullständigt med om att det är djupt omoraliskt att det är på det sättet att man som patient inte ens kan få en vettig undersökning gjord.

Pressen från dessa patienter om sjukskrivning, med stundom förtäckta hot om anmälan samt ett generellt högt arbetstempo gör det svårt att "stå emot".

 Pressen från sjuka personer att bli accepterade som sjuka? Och vad är det för jävla vidriga insinuationer om att de flesta sjuka kommer med förtäckta hot om anmälan för att fuska till sig ett sjukintyg?
Vad i helvete?

Personligen upplever jag att det handlar om attityd till sin kropp och till att behöva arbeta med smärre krämpor.

 Så. Jävla. Människofientligt.
Attityden till sin kropp? Att jobba med "smärre krämpor"?
Han visar verkligen upp en riktigt jävla unken syn på människor här. Hela hans attityd påminner mig en hel del om de som menar att deprimerade människor helt enkelt bör "rycka upp sig". Något som Sleepless skrivit bra om, typ.
Det där med "smärre krämpor" och hur man upplever dom är väldigt olika.

Min uppfattning är att regeringens politik inte handlar om cancersjuka och svårt kroppsligt sjuka patienter, utan om just ovan nämnda två tredjedelar.

Min uppfattning är att världen skulle vara en bättre plats utan dig.

För denna senare, ofta väldigt lättkränkta, patientgrupp finns tyvärr alltför ofta den grundläggande attityden att man minsann inte ska behöva acceptera att gå till ett arbete om man inte är helt frisk.

SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE!
Lättkränkt? Fy fan.
Jag har mött läkare som bett mig sträcka på ryggen ordentligt eftersom de inte ögnat igenom min journal innan dom börjat undersöka mig.
Jag har mött läkare som velat skriva ut medicin till mig som är till för komplikationer till följd av ryggmärgsbråck, som jag inte har.
Jag har mött läkare som velat göra en väldigt stor och avancerad operation på mig och argumenterat för det väldigt passionerat och positivt. Det var också nära att jag gjorde den. Men vi, jag och mamma, hörde oss runt en hel del bland andra läkare och utan att ens ta dom väldigt stora riskerna i beaktning så var bara de väntade biverkningarna minst lika illa som mina dåvarande symptom. Men det var en ny och spännande operation som inte hade gjorts i Sverige än.
För att ta upp några av mina tydligaste minnen av fail-läkare.
Men jag har aldrig någonsin blivit så kränkt som när en läkare förminskar mina smärtor och besvär. Vare sig det handlar om min depression eller mina fysiska besvär.
När läkare inte lyssnar på mina besvär utan när de drar egna slutsatser om min "attityd till min kropp" istället.
Förstår du inte hur kränkande det är? Jag kan ligga och gråta en hel dag för att jag inte klarar av att göra någonting och sen går jag till en läkare som säger att det handlar om min attityd?
Att det är min attityd det är fel på.
Alltså.
Fy.
Fan.
Så.
Jävla.
Mycket.
Det är en så vidrig och människofientlig inställning att jag sitter med tårar i ögonen och skriver det här.
Men jag är ju en av dom där lättkränkta patienterna som tycker att jag minsann inte ska behöva acceptera att gå till ett arbete om jag inte är helt frisk.

Man hjälper dessutom inte en människa genom att förpassa den till ett liv i passivitet. Istället behövs uppmuntran och krav, för det är så vi växer som människor. Dessutom är det ett hån för andra stackars skattebetalare och framförallt just människor. 

 Det är just dessa krav som förpassar sådana som mig till ett liv i passivitet. Dessa krav tar all min energi, såväl fysisk som psykisk.
Nästan all min ork går åt till att försöka tillfredsställa dessa krav.
Jag har ingen ork kvar till att leva ett liv jag är nöjd med.
Är det så jag ska växa som människa? Att förpassas till ett liv som helt och hållet går ut på att tillfredsställa kraven satta på mig?
Att inte ens kunna ta hand om mitt eget hem eller ha ett liv som känns roande och givande?

Ovan text kan säkert verka stötande för personer av djupt rotad annan uppfattning, som likt mig tidigare bildat sin uppfattning utan se verkligheten.

Så vi funktionshindrade och sjuka lever visst i en låtsasvärld?
Våra erfarenheter är inte en del av verkligheten?

Sen har jag dessutom en annan uppfattning om många saker, jag tycker ett samhälle ska vara uppbyggt så att man inte ska behöva jobba om man är lite sjuk.
Men det är en annan sak, där skiljer sig våra uppfattningar.
Detta handlar om att prata om "verkligheten" och att inte acceptera folks erfarenheter.
Äckliga, vidriga människa.

(För övrigt intressant att jag till 100% tänkte mig en man när det inte alls framgår av artikeln om det är en man eller kvinna. Men, självklart kan ingen varm och moderlig kvinna skriva sådär människofientligt. Genusfail på mig.)