söndag, augusti 16, 2015

Att bli kallad naiv...


Någonting som gör mig ledsen och irriterad är det här att högern ofta kallar oss vänster- och miljö-människor för naiva.

Det gör mig så upprörd eftersom verkligheten är den motsatta.
Det är inte miljömuppar som är naiva, det är konsumtionshetsande tillväxtradikaler som är naiva eftersom dom vägrar inse att vi har ändliga resurser och att vår planet inte klarar av den miljöförstöring vi utsätter den för i längden. Eller, det klarar vår planet av utmärkt. Men inte på ett sätt som slutar särskilt väl för mänskligheten.
Att sätta hela vårat världssamhälle på spel i förhoppningen om att någon i framtiden kommer uppfinna saker som räddar oss är nog det mest naiva jag kan tänka mig.

Eller i frågan om tiggare och andra fattiga så är det inte vi som ger pengar till dessa som är naiva. Det är dom som vägrar inse att goda och hårt jobbade människor faktiskt kan nå en så utsatt position i samhället. Eller barn för den delen.

Jag önskar att jag hade haft ork och förmåga att utveckla dom här tankarna till någonting bättre, men jag har tyvärr inte det just nu.

söndag, mars 31, 2013

"Naturlig Skönhet"

Någonting som jag har funderat på en hel del till och från är det här med naturlig skönhet.
Rent allmänt så hålls ju "naturlig skönhet" som någonting lite finare och bättre liksom, men framförallt hos mig själv så känner jag så.
När jag var yngre var det mycket värre, då tyckte jag illa om smink och att raka kroppsbehåring osv. Det har jag kommit över och insett att det var trångsynt och dumt av mig att tycka. Jag har rent av lärt mig att kunna uppskatta sminkning och så. Kroppsbehåring beror på person hur jag känner kring, vissa passar bättre med, vissa utan.
Men fortfarande är det osminkad och avklädd, eller vad motsatsen till uppklädd blir, skönhet som jag tycker är snyggast och sexigast.
Allt bra så, men dessutom tycker jag att det är lite finare att tycka om den typen av skönhet än sminkad och uppklädd sådan.
Varför tycker jag det? Är det dumt av mig att tycka så? Varför behöver jag värdera sådant?

Dessutom, är det inte mer objektifierande i att fokusera så mycket på hur någon ser ut rent istället för att kanske lägga lite intresse för saker dom aktivt har ansträngt sig för att göra?
Alltså, jag reagerar på hur någon råkar vara född att se ut medan man istället kan tycka att personen gör sig snygg genom saker dom gör, borde det inte vara lite finare att uppskatta det någon gör istället för hur dom råkar se ut?

Jag har inte riktigt lyckats forma dessa tankar till någon slags tråd än men ville ändå dela med mig lite...

lördag, februari 09, 2013

Näthatet och hur det ska bekämpas

Dom senaste åren har det pratats mycket om "näthat" och framförallt nu dom senaste dagarna efter Uppdrag Gransknings reportage om ämnet.

Jag har en del att säga om det hela, som att det som driver hatet mest är inte anonymiteten på nätet utan jag ser att det mycket mer handlar om segregationen på internet i kombination med det patriarkala samhälle vi lever i. Det är framförallt kvinnor som utsätts för den här typen av näthat och hot. Och är det inte kvinnor så är det människor som tillhör "PK-eliten". I det moderna samhället där information är mer tillgänglig och utjämnande än någonsin så är vår verklighetsuppfattning mer segregerad än någonsin.
Hänger man på Flashback och pratar om vardagsfrågor, får sina nyheter ifrån Avpixlat och läser om jämställdhetsfrågor hos Genusnytt så bildar man sig en verklighetsuppfattning där det är rimligt att hota och attackera "PK-fittor" på det viset som tas upp i inslaget.
Om man gräver ner sig mer och djupare så blir det rent av rimligt att skjuta ihjäl 100 ungdomar på en ö i Norge.
Så ser jag enkelt på saken, men det var inte riktigt det jag ville prata om i det här inlägget, jag ville prata om det här.
Vi måste med gemensamma krafter göra allt som står i vår makt för att ord som slyna, hora, fitta ska utplånas.
Jag känner sådan hopplös uppgivenhet inför det textstycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har läst det i sitt sammanhang om och om igen och försöker hoppas att Sanna Lundell men det metaforiskt eller nått.
Vilka ord som är tabu att skriva och vilka som inte är det.
Men nej, hon verkar vilja att dessa ord ska vara tabu och jag känner hur min energi rinner ifrån mig. Hur analyserar man och kommer fram till att det är det orden som är problemet? Nu sätter Sanna Lundell näthatet i ett helt annat sammanhang än vad jag gör, ett mycket relevant och viktigt sammanhang. Det sättet som unga tjejers sexualitet attackeras och det är ett stort maktmedel i vårat patriarkala samhälle. Men från mitt perspektiv och den analys jag gör av det aggressiva näthatet med hot så skiljer det sig ändå en del. Det bottnar i samma sak och det är mycket överlappande, båda sakerna har sina rötter i vår patriarkala våldtäktskultur. Men jag tror att det hotfyllda näthatet skiljer sig ganska mycket ifrån att kvinnors sexualitet attackeras så mycket, så hårt och så ofta. Det hotfyllda näthatet är fyllt av kvinnohat och attacker mot kvinnor och deras sexualitet.

Men oavsett vilket jag än väljer att prata om och ur vilket perspektiv, handlar det om orden? Och även om det gör det, tror man på allvar att man kommer förändra någonting genom att tabubelägga orden och kämpa för att dom ska försvinna? Och för den delen, är fitta ett ord som jag mest har positiva associationer kring även om jag i världen utanför min egna lilla bubbla inte förhåller mig lika avslappnat till ordet. Jag tycker RFSU skriver bättre än vad jag kan om det ämnet. Orden har olika betydelse, tabubelägger vi ord ger vi dom styrka, om vi ändå lyckas utrota orden så ligger förhållningssättet till andra människor ändå kvar, man kommer hitta andra sätt att uttrycka sig på för att trycka ner, kränka och hota andra människor.
Orden, är, inte, problemet!

Om vi lägger all vår kraft och gör allt i vår makt för att utrota några ord har vi slösat bort massor med saker som vi borde lagt på att ta itu med dom problemen i samhället som gör att så många av oss tycker det är rimligt att bemöta andra människor på det här sättet. Att det är så rimligt att män kränker kvinnors sexualitet som det är i samhället.

Så långt tycker jag Sanna Lundell ändå är välvillig om än missriktad men så kommer jag till avslutningen på kolumnen:
Låt oss börja med att låta våra kids förstå att de är sedda även på internet. Att vi finns där och ser vad de gör, vilka de ­umgås med, och hur de uttrycker sig också där. Begär åtkomst till dina barns ­konton i sociala medier.
Kolla datorn varje kväll. Det ­handlar inte om någon integritetskränkande kontroll som vissa vill få det till. Det handlar om sund trans­parens, om att vi alla måste börja se internet och real life som en enhet.
Men herregud, hur är det inte integritetskränkande? Jag känner mig helt kränkt bara av tanken på att tvingas låta mina föräldrar komma åt mina sociala medier på det viset.
Det är minst lika integritetskränkande som att läsa någons dagbok och tjuvlyssna på alla samtal som personen för.
Jag tycker att personlig integritet är oerhört viktigt, det är inget undantag för barn och ungdomar.
Jag klarar inte ens av att tänka ordentligt, jag tycker det är så oerhört absurt att någon öht tycker det är rimligt att övervaka andra människor på det sättet så jag bara släpper hela den biten och fokuserar istället på det pragmatiska. Är det verkligen övervakning som är lösningen? Övervakning och tabubeläggning av ord känns verkligen som så totalt missriktade lösningar att jag känner mig helt matt.

Respekt, människovärde, integritet, jämställdhet, empati, fakta, sanningsenlig och mångsidig information är saker jag tänker på.
Övervakning och tabubeläggning tror jag inte på.

tisdag, december 11, 2012

Freaks and Geeks


Freaks and Geeks är inte bara den bästa High-Schoolserie som någonsin gjorts utan kanske den enda jag ens skulle vilja kalla riktigt bra. Jag stötte först på serien när den gick på Kanal 5 som Nollor och Nördar här i Sverige. Jag lade aldrig märke till något märkvärdigt. Jag såg ett halvt avsnitt här och där bara. Utan det var först senare när jag läste om hur kultförklarad den blivit som jag började tänka att det kanske fanns något mer, något jag missat. Jag laddade iaf hem alla avsnitt och tänkte se om så var fallet. Jag satte igång ett avsnitt en regnig sommareftermiddag och jag förundrades över hur jag hade missat hur fantastiskt bra det var innan. Jag klämde alla 18 avsnitt på raken. Jag var som förtrollad. Sen kom det, det sista avsnittet. Den tomhet jag kände just då är nästan lite pinsam med tanke på att det bara rör sig om en TV-serie. Men att jag aldrig skulle få återse alla dom här underbara trovärdiga karaktärerna kändes tomt. Allt jag hade fått var en kvälls nöje och det kändes så bortkastat. Så förminskande. Detta mästerverk förtjänar så mycket mer än att bara ge mig en kvälls underhållning. Vad är det då som gör denna serie så fantastisk?

Till att börja med är karaktärerna helt fantastiskt skrivna. Och dessutom strålande porträtterade av skådespelarna.
Huvudkaraktären Lindsay Weir spelas av Linda Cardellini som efter nedläggningen gick vidare med att medverka i filmer som: Legally Blonde, Scooby Doo 1 & 2, Brokeback Mountain, Grandma’s Boy samt en stor roll i tv-serien ER där hon varit i några år.
Lindsays lillebror Sam Weir spelas av John Francis Daley som gick vidare med diverse tv-roller, senast en bärande roll i nu nerlagda komedi-serien Kitchen Confidential och en roll i den mycket bra och förbisedda filmen Waiting…
Skolans tuffaste och snyggaste kille Daniel Desario spelas av James Franco som gick vidare med att spela huvudrollen i James Dean, Harry Osborn i Spider-man filmerna, samt huvudrollen i Annapolis och Tristan + Isolde plus diverse andra roller i en mängd andra filmer. Och fler har han på gång.
Stonerkillen Nick Andopolis spelas av Jason Segel som gjort lite blandat och nu spelar Marshall i How I Met Your Mother.
Den buttre (kom inte på något rakt kännetecken för honom, hehe) Ken Miller spelas av Seth Rogen som nyligen setts i filmer som Anchorman: The Legend of Ron Burgundy, The 40 Year Old Virgin och You, Me and Dupree.
Lindsays nya tjejkompis Kim Kelly spelas av Busy Philipps som varit med lite här och där, bland annat ett par år i Dawsons Creek.
Sams 2 nördpolare spelas av Neal Schweiber och Martin Starr som gjort lite allt möjligt men inget särskilt utmärkande.
Anledningen till att jag rabblar upp allt det här är för att visa på att många av huvudkaraktärerna har gått vidare och fått en rätt framgångsrik karriär. Något som är rätt sensationellt för ensemblen från en high-schoolserie som inte ens fick en hel säsong. Men det är inte konstigt med tanke på hur bra dom faktiskt är. Och då ska ni veta att alla gör sitt livs roll här. Seriens två klart starkast lysande stjärnor är dock Linda Cardellini och James Franco som båda är så bra att dom på egen hand hade klarat av att lyfta vilken smörja som helst. Men tydligen tyckte inte det amerikanska folket det.
Serien tar sin början med att Lindsay börjar gå från att vara en ordentligt tjej med bra betyg, stjärna i mattelaget med nördiga vänner och bekanta till att mer och mer börja umgås med ett gäng “Freaks”. Det som utlöser hennes förvandling är dels en förälskelse i supersnygga Daniel Desario och dels hennes mormors död. Hon går omkring i hennes pappas gamla militärjacka mest hela tiden. Hennes väg från att vara den ordentliga tjejen till den missanpassade tjejen är fantastiskt trovärdig och bra. Dom friktioner och problem som uppstår med föräldrar, lärare och både gamla och nya vänner känns skrämmande naturliga. Samtidigt spelas Lindsay så otroligt bra, varmt och mångbottnat. Väldigt få tv-karaktärer har känts så äkta som Lindsay gör. Och ännu färre har samtidigt varit någon jag kan identifiera mig så bra med.
Serien följer också hennes nördiga bror och hans två nördiga kompisars liv på ett mycket realistiskt och varmt sätt. Sällan har man sett en nörd som känns äkta på TV och här har man tre. Något som ofta irriterar mig med hur nördar skildras i film och TV är att dom dels är så endimensionella och dels att dom oftast liksom är avundsjuka på dom populära i skolan. Men här porträtteras dom både mångdimensionellt och får möjlighet stå på egna ben.
Jag nämnde förresten aldrig att serien utspelar sig 1980. Men det beror på att jag knappt tänker på det. Dom relationer, grupperingar och situationer som tas upp känns rätt tidlösa. Sen är det iofs mycket härlig nostalgi. Eller, jag var inte ens född då så nostalgi är kanske inte rätt ord. Men jag har ändå ett starkt band till flera saker från den tiden. Dels är det mycket musiken men framförallt är det nog Sams uppskattning av Bill Murray och Steve Martin som jag känner starkt för. Dom var ju komiska kungar på den tiden. The Jerk med Steve Martin t.ex är en av mina absoluta favoritkomedier någonsin. “He must really hate these cans. Stay away from the cans!”
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst, men nån måtta får det vara! Så låt mig bara avsluta med att säga att det var en stor jävla skandal att en så här fantastisk serie inte ens fick en hel säsong.

Och jag glömde helt att nämna seriens lysande ledmotiv, “Bad Reputation” med Joan Jett & The Blackhearts. Fantastisk låt som verkligen fångar känslan som finns i hela serien.

Tyvärr kan man inte köpa serien på DVD i Sverige längre.
Nollor och nördar på DVD hos CDON.

söndag, februari 05, 2012

Mobbning...

Jag läser i Aftonbladet om en tjej som blev mobbad och senare tog sitt liv.
Flickans mentor på skolan bestämde då att flickan skulle gå runt i fem klasser och förklara att hon inte var emo.
Och att hon blev ledsen om någon sa det.
Flickan tyckte att det kändes förnedrande, men mentorn ska enligt anmälan ha menat att hon inte hade något val.
Jag går i bitar. Jag sitter här framför datorn och går sönder.
Detta är så hemskt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag mår så dåligt av att läsa detta. Men jag är inte förvånad.
Det är en vanlig reaktion bland skolor när det handlar om mobbning.

Jag hade inte direkt problem med att bli mobbad men jag är en tönt och jag är handikappad så jag hade flera incidenter med mobbare.
Bland annat blev jag en gång i högstadiet knuffad i busskön så jag ramlade ner på marken i snön av en mobbare som jag haft flera otrevliga möten med under hela min skolgång, och även utanför skolan. Han var nått år äldre och hade ofta varit otrevlig och gjort taskiga saker mot mig.
När jag kom hem så pratade jag med mamma om det och grät.
Mamma ringde skolan och pratade med dom om det.

När jag nästa dag gick ut från skolan och ut till bussarna så blev jag chockad över vad jag fick se. Nu hade det införts bussvakter vid kön för att ta itu med knuffandet i bussköerna.
Och jag fick självklart gå först i kön och stå ensam med bussvakten inför alla.

Jag tycker det är precis samma tankefel i mitt fall som i fallet med den här tjejen som nu tagit sitt liv.
Istället för att ta itu med personen eller personerna som faktiskt mobbar så försöker man ta itu med någonting helt annat samtidigt som man sätter offret i en otroligt utsatt position.
Jag känner att jag borde ha jobbat mer med detta, jag har både personliga erfarenheter och observationer av detta och jag vet hur jävla skadligt beteende det är.
Men jag har inte gjort något och det får fortsätter.
Och nu är en flicka död.
Och skolinspektionen ingriper inte.
Och jag går sönder...

torsdag, oktober 06, 2011

V.40 - Offentligt

Den här veckan handlar Vecka 6 om Offentligt.
Jag är lite kluven kring hur jag förhåller mig till det hela. Jag är väldigt öppen och jag bryr mig inte så mycket om någonting är sexuellt laddat offentligt och jag tycker sådana här konservativa "familjeorganisationer" och annat som blir upprörda av någonting sexuellt i det offentliga rummet kan gå och dra något gammalt över sig.
Men samtidigt tycker jag det är så jävla tröttsamt och fånigt med sex och insinuationer kring sex överallt. Framförallt stör jag mig så ofantligt mycket på hur det ska insinueras om sex helt utan någon som helst egentligen anledning i sig. Medan jag skriver detta så twittrar Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina om ett gammalt blogginlägg som jag tycker är ett väldigt bra exempel på hur man så ofta insinuerar kring sex bara för att liksom.
Sen har jag ett stort problem med insinuationer kring sex öht, sluta insinuera för i helvete och säg vad fan det är du vill säga.
Det är så jävla barnsligt att insinuera kring sex, är det verkligen så tabu och spännande med sex fortfarande att insinuationer kring det hela är så spännande och roligt?
När en del bekanta har insinuerat kring sex så har jag helt enkelt bemött det helt rakt så som man pratar om andra saker och dom har blivit helt ställda. Det tyckte jag var roligt även om min intention helt enkelt var att slippa löjliga insinuationer och faktiskt prata om ämnet på ett vettigt sätt. Jag förstår inte varför allting kring sex ska pratas om i koder och med hjälp av insinuationer, som dessutom bygger på en otroligt snävt normativ syn på vad sex är. Det gör att det blir fan nästintill omöjligt att kunna säga någonting vettigt. Tänk om man hade pratat om ekonomi, resor eller vad fan som helst på samma sätt, man hade ju inte fått något gjort någonstans. Att kommunicera med hjälp av omskrivningar och insinuationer är bara fånigt och idiotiskt. Och när det kommer till hur sex skildras i det offentliga så vill jag mest kräkas och skrika MENAR NI KNULLA MED KUKEN I FITTAN??!?!?! eller nått för jag blir helt knäpp på vilken helt idiotisk form av kommunikation som pågår.
Dessutom är det allmänt rent billigt och helt enkelt dåligt att använda sig av sex om det inte är just sex man vill prata om, som i tuggummireklam, eller min favorit från några år sedan, tandtråd. Det visar på att man har helt slut på egentliga idéer och kör på det gamla säkra kortet sex istället.

Sen finns det ju en annan aspekt av sex i det offentliga och det är ju hur folk är sexuella med varandra i det offentliga. Å ena sidan så har jag personligen inga större problem med att folk är väldigt sexuella med varandra offentligt men jag stör mig på att det ofta kan kännas väldigt respektlöst mot andra som eventuellt skulle ha problem med det. Så jag är rätt mycket inne på samma linje som Gustav på Pillow Talk där.
Jag vill själv verkligen inte alls vara särskilt sexuell offentligt. Om jag vill uttrycka mig själv på det viset gentemot någon så är det en väldigt intim och speciell sak som jag inte vill dela med vem som helst. Den personen är speciell för mig och jag vill uttrycka mina känslor så mycket som möjligt gentemot den personen. Men det är inte saker jag vill uttrycka så att andra tar del av det. Det är riktat gentemot den personen. Det behöver inte bara vara romantiska eller kärleksfulla känslor som det kanske verkar, det kan vara det men det gäller även rent sexuella känslor.
Och samtidigt som jag skriver detta så twittrar Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina att hon bloggat sitt bidrag till V.40 - Offentligt och lyckas formulera exakt det som jag satt och försökte formulera med det här:
Jag har aldrig haft svårt för att visa mina känslor för den som känslorna berör, men känner sällan behov att att visa känslorna för nån mer.
Även om jag tidigare varit för blyg för att ta kontakt med personer jag är intresserad av så har jag aldrig haft svårt att visa mina känslor för dom när kontakten väl är tagen. Och jag är inte bara ointresserad av att visa mina känslor för någon annan utan jag vill verkligen bara visa mina känslor för väldigt utvalda personer. Oftast är det bara personen som känslorna gäller men ibland så vill jag dela mina känslor gentemot någon annan med någon av mina "nära". Eller, vänner? Älsklingar? Jag vet inte, personer som står mig väldigt väldigt nära.
Gentemot andra, familj, kompisar, bekanta osv så varken visar eller pratar jag alls om mina känslor på det viset. Och jag vill absolut inte visa upp mig inför främlingar i det offentliga.
Även om det har hänt någon gång. Eller, bara en gång som jag kan komma ihåg tror jag.
Vilket var fascinerande och ögonöppnande för mig, jag grovhånglade med en tjej lite off sådär vid en tunnelbanestation och nästan alla män som passerade och såg oss gav mig tummen upp eller gjorde någon annan handsignal som liksom grattade mig eller nått. Det var en manliga grej som jag inte kände till och det förvånade mig hur likartat det var och hur många det var som gjorde på det viset.

Men nu känner jag att jag skrivit allt jag hade i tankarna och saknar helt inspiration till att avsluta på något bra sätt då min hunger helt kom över mig när jag kände mig klar. Så det får duga så här.






söndag, oktober 02, 2011

V.39 - Smärta

När jag läste veckans bloggutmaning på Vecka 6 som är smärta blev jag först totalt oengagerad då jag inte direkt känner att jag har så mycket att relatera till.
Jag är inte särskilt intresserad av olika smärtlekar och ingen av mina sexpartners har haft problem med dålig smärta i samband med sex så jag kände inte att jag hade så mycket att säga.
Men så läste jag det första bidraget och kom på att jag inte alls behöver skriva om mig själv och mina erfarenheter, jag kan ju skriva om precis vad jag vill!
Det första jag kommer och tänka på då är samhällets allmänna syn på smärta som någonting tändande är ganska fel. Inte minst har det synts mycket på sistone i olika bloggar och diskussionsforum kring det så kallade BDSM-fallet. Just det specifika fallet har jag egentligen inte så mycket att säga om, jag vet inte vad som hände och har inte orkat bry mig. Jag har dessutom inte läst så mycket vad folk har skrivit om det men av det lilla jag läst så verkar det inte direkt skilja sig från hur det brukar se ut eller hur det såg ut när fallet var i tingsrätten då jag läste lite mer kring det.

Men jag hade tänkt att skriva rent allmänt om hur sex och smärta kan gå hand i hand och det är inga konstigheter med det.
Först och främst ska man kanske ta och tänka på att bara för att man gillar smärta så gillar man antagligen inte alltid smärta eller all smärta. Agnes har bloggat lite kring hur hon upplever det och det är någonting som många kanske inte tänker på. Men det är ingenting som skiljer upphetsningen av smärta från upphetsning av någonting annat. Ibland är man på humör och ibland inte. För att man tänder på en typ av smekningar t.ex så tänder man inte på alla osv.
Men jag uppfattar det som att det finns en bild av någonting sjukligt och/eller nymfomaniskt med att tända på smärta.
Och i samma stil så är det någonting kvinnligt att tända på få smärta och  någonting manligt att tända på att utdela smärta.
Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska titta på det ur ett genusperspektiv, män förövare/kvinnor offer, man = dominant/kvinna = undergiven och säkert massa andra saker men ur mitt perspektiv så tänker jag på det mest som jag tänker kring allt annat sex.
Det är mannen som är aktiv och ska göra det skönt för kvinnan medan kvinnan tar emot och njuter.
Om det handlar om att bli KiF-knullad eller smiskad spelar liksom ingen roll, mannen gör på kvinnan.
Och även om det finns mycket jag skulle kunna skriva om de olika sakerna så är det som sagt smärtan i sig jag ska försöka fokusera på.

Vad är det med smärta som folk tycker om?
Det är väldigt vanligt med reaktioner kring att folk som tänder på att känna smärta är störda, sjuka, har självskadebeteende och många andra ohälsosamma saker.
Men om man tittar på det rent biologiskt så är det inte alls särskilt konstigt, smärta aktiveras utsöndrande av endorfiner, oxytociner och säkert andra saker också. Det är saker som kroppen tycker om. Så smärta är till viss del belönande för kroppen rent biologiskt. Men djupare än så förstår jag mig inte på den biologiska biten och det är inte heller det som är intressant på ett mer personligt plan.
När man är kåt, eller iaf jag, så reagerar kroppen väldigt annorlunda på beröring av olika slag.
Hela kroppen reagerar väldigt annorlunda på stimulans och det blir liksom väldigt skönt med beröring som i normalt tillstånd kanske inte hade varit något särskilt.
På samma sätt kan jag enkelt relatera till smärta som en källa till njutning när kroppen är på det sättet.
Sen är smärta en ganska intensiv känsla, njutning är också en ganska intensiv känsla. En stark kombination av dom två kan verkligen dominera hela ens sinnesintryck, det blir en väldigt speciell mental känsla av att de sinnesintrycken tar över en helt.
Det är svårt att skriva om, jag vill inte bli för personlig men om man ska skriva någonting vettigt om det här så måste man skriva personligt. Men då har jag också det problemet att smärta på det viset inte riktigt är någonting jag tycker om eller kan njuta av ordentligt. Så jag hamnar i ett lite konstigt mellanläge.
Det jag vill ha sagt är egentligen att det inte är så konstigt att man kan njuta av smärta, det finns många aspekter som inte är så svåra att förstå eller relatera till om man vill. Men precis som allt annat i samhället som är utanför normen så är folk inte särskilt intresserade av att försöka förstå. Det är någonting jag så ofta reagerar över då folk i allmänhet gärna formulerar sig och säger "alltså jag förstår inte hur xxxx kan yyyy" samtidigt som dom absolut inte har något som helst intresse av att försöka förstå. Det är klart som fan att man inte förstår någonting om man inte försöker. Samhället skulle må mycket bättre om folk faktiskt försökte förstå andra människor eller iaf lät bli att döma dom när dom inte förstår.
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med det här, som många andra Vecka 6 poster här blir det mest lite blandade tankar och känslor kring ämnet som jag delar med mig utan någon riktig struktur, även om jag försöker!

Sen sitter jag och skriver detta med ryggont, min rygg är någonting jag har mycket problem med och det påverkar ju även mitt sexliv. Men att skriva om funktionshinder och sex känns så himla personligt att skriva om så det vill jag inte.

Aja, det här var mina tankar kring smärta och sex just nu iaf!

tisdag, september 20, 2011

V.38 - Ställningar

Den här veckan handlar Vecka 6 om ställningar.
Någonting som jag själv tycker är väldigt ointressant.
Det hör antagligen mycket ihop med att sex för mig är så mycket mentalt som jag skrev om häromveckan.
Jag blir alltid helt matt och trött när jag läser artiklar om att pigga upp ens sexliv med olika nya ställningar eller olika guider där man går igenom femtioelva olika sätt att hålla armar och ben medan man stoppar kuken i fittan som en kompis har uttryckt det.
Det kanske är uppskattat av många med olika ställningar men jag tycker det överdrivna fokus på olika ställningar är så förstärkande av kuk-i-fitta som det enda riktiga sexet.
Om man ska variera sitt sex så måste kuken åka fram och tillbaka i fittan på ett eller annat sätt och då blir det massa olika ställningar som blir variationen.
Det tror jag skapar både sämre sexliv och sämre välmående för väldigt många. Men jag försöker att inte spekulera i hur jag tror det påverkar andra utan fokusera på hur jag ser på det hela.
Jag förstår verkligen inte grejen med olika avancerade ställningar och tycker mest det är bökigt, omständigt, avtändande och helt meningslöst.
Iaf när det kommer till kuk-i-fitta ställningar. För när det kommer till andra ställningar så tycker jag inte det är alls lika ointressant. Jag reagerar lite på mitt egna snäva hetero-perspektiv på ställningar. Men det är väll för att det är just så heteronormativt som ställningar brukar omskrivas.
Andra typer av ställningar där man kanske har fittgnidsex mot olika delar av kroppen, eller kukgnidssex eller lite vad som helst där man stimulerar olika delar av varandras kroppar på olika sätt.
Men det tänker jag mig inte som ställningar, det är bara som det blir när man försöker komma åt olika ställen samtidigt.

En annan tanke jag har kring KiF-ställningar är att jag ofta hört folk prata om att olika bakifrån ställningar känns så opersonliga, avlägsna och ointima. Vilket jag antar att dom kan vara men för mig så är det en otrolig närhet och intimitet av att exponera sig så oskyddat. Eller att ta del av någon annan på det viset för den delen.
Och det gäller ju inte bara KiF-ställningar utan bakifrånställningar öht.

Om man känner att man vill variera sitt sexliv så tror jag många skulle få ut mer av att utforska saker man tycker om att göra utan att stoppa kuken i fittan istället för att hitta andra sätt att hålla armar och ben medan man gör det.
Men det kanske bara är mitt eget ointresse som gör att jag tror det...

lördag, september 17, 2011

V.37 - Bara vänner

Ny vecka och ny utmaning hos Vecka 6, den här veckan handlar det om "bara vänner".
Jag kände först att jag inte hade något att skriva om på ämnet. Letade inspiration i filmerna som nämns och funderade kring olika sätt att kritisera den bilden av vänskapssex som presenteras i filmerna och som anses vara norm men det kändes så inihelvete med *gäsp* att sparka in så öppna dörrar.
Sen började jag tänka lite kring den klassiska "vänskapsfällan" som jag iofs inte har någon direkt erfarenhet av även om jag bitvis känner mig rätt typisk som person att hamna i det läget.
Sen tänkte jag på att jag snarare har hamnat i motsatt läge där tjejer tror att jag har velat ligga med dom när jag inte velat det och försökte skriva något om det men det blev bara blaj.
Så nu har jag tillslut tänkt att skriva om vad det är för skillnad på "bara vänner" och "mer än vänner" ur mitt perspektiv.
Men jag vet liksom inte var eller hur jag ska börja.
Jag hade svårt för att släppa nära när jag var yngre. Jag har alltid haft ett väldigt aktivt och rikt inre emotionellt och intellektuellt liv. Men det tog väldigt lång tid för mig att börja dela med mig av det till andra på ett ärligt sätt.
Dels för att jag var blyg, dels för att jag har svårt att hitta människor jag känner mig kompatibel med och dels för att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra eller ens vad det var jag ville ha.
Så allt eftersom har jag jobbat med dom här olika delarna.
Vilket leder mig in på det här med vänner.
Vänner är för mig personer som jag känner mig trygg och bekväm att dela med mig av mig själv med på ett intimare plan än den jag är i allmänhet.
Vänner skiljer sig på så sätt från Kompisar. Kompisar är sånna där jag är trygg och bekväm med att vara mig själv på ett lite ytligare plan och kräver oftast mer gemensamma hobbys, aktiviteter eller intressen att förlita sig på. Sen finns det ju en glidande skala där, det är inte absolut.
Men för mig blir ändå uttrycket "bara vänner" ganska konstigt. En vän är väldigt sällsynt och väldigt speciellt för mig. Det är ingenting "bara" kring en vän.

Jag förstår ju samtidigt att uttrycket egentligen handlar om att man inte har sex med varandra, men jag har inga problem med att ha sex med mina vänner. Eller kompisar för den delen. Sex är en mycket trevlig aktivitet och ett av mina stora intressen.

Men då kan man kanske säga att uttrycket handlar om att man är "bara vänner" till skillnad från att ha romantiska kärlekskänslor?
Men för mig så funkar inte det heller, för mig är "vän" mer en relationsform och har inte så mycket att göra med vad det är för känslor inblandade.

Men då är "bara vänner" ett sätt att säga att man inte är ihop? Men, vad är ihop? Ihop som pojkvän/flickvän och allt det som antas ingå i en sån relation? I så fall har jag "bara vänner" och jag vill inte säga att jag aldrig kommer vara "ihop" på det sättet men jag kan inte för mitt liv föreställa mig det.
Och då säger uttrycket ingenting om jag säger det.

Det jag vill komma fram till handlar väll mest om att uttrycket egentligen bara fungerar i den mononorm vi lever i. Ett uttryck som jag gärna hade hoppat över att använda men jag känner mig så intellektuellt oengagerad att jag inte lyckas formulera några av mina känslor på ett bra sätt.
Jag hade velat skriva mer och bättre om det här men jag får nog helt enkelt nöja mig så här.

söndag, september 11, 2011

V.36 - I kroppen, i hjärnan

Den här veckan är temat I kroppen och i hjärnan.
Det är ett ämne som ligger mig väldigt nära och som jag skulle kunna skriva väldigt mycket om men just den här veckan känner jag mig rätt mentalt utmattad så jag orkar inte skriva kring allt det jag kanske hade velat.
I sökandet efter inspiration så tänkte jag läsa alla andra som bloggat om ämnet men det var tyvärr inte särskilt mycket.
Patrik skriver bra och välbehövligt breddande kring ansiktssprut men det är inte direkt någonting som inspirerar mig till att skriva om kropp och knopp. Det finns en del jag skulle kunna skriva om min manliga orgasm men det hör inte riktigt hemma på det här temat känner jag.
Istället får jag bli inspirerad av Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina som skrivit om hur hon gått från konceptsex till kött och potatis, för att använda hennes egna ord.
Min sexualitet handlar väldigt mycket om hjärnan. Personkemi och kompatibel sexualitet är det som jag går igång på och som får mig att vilja ligga med någon. Eller ja, får mig att vilja ha sex med någon. Ibland vill jag ligga med folk bara för att dom är coola eller som ett sätt att lära känna dom eller lite vad som helst. Men verkligen ha sex© med så är det liksom en mer mental personkemi som jag går igång på.
Det är också det utbytet som för mig är sex. Vad man gör rent kroppsligt är inte särskilt väsentligt för om jag ska kalla det sex eller inte. Assisterad onani är inte sex för mig t.ex., eller, det kan vara det men det är inte det i sig själv. Om min penis befinner sig inuti en annan människa eller inte är också oväsentligt för att någonting ska vara sex eller inte.
För mig är sex det mentala njutningsutbytet. Typ. Det är svårt att förklara i ord någonting som för mig är så självklart i känsla.
Ett sms kan vara sex. Det är ett innehåll i smset som får en sexuell reaktion av mig som avsändaren väntat sig och hen känner hur jag reagerar och jag känner hur hen reagerar på min reaktion.
Den mentala närheten och utbytet är vad sex handlar om för mig. Sex är liksom helt och hållet en mental grej för mig, på sätt och vis. Utan de kroppsliga reaktionerna skulle det inte vara sex. Kroppen är samtidigt en viktig del och ett slags nödvändigt utlopp.
Det finns ju många rent kroppsliga saker som är väldigt sköna och sexuellt stimulerande men för mig handlar sex© om det här mentala utbytet. Den mentala sexuella kontakten. Eller jag tycker jag förklarar så dåligt men jag har inte orden för att beskriva det bättre.
Det behöver inte innebära att man är kära, eller väldigt nära, det kan vara helt och hållet sexuellt. Men det handlar ändå om någonting i grunden väldigt mentalt.
Det kroppsliga utloppet är dock också en väldigt viktig del. Både som informationsbärare och som rent njutningsorgan.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med det här, känt mig oinspirerad till att skriva hela veckan men ville verkligen skriva någonting och jag hoppas att det iaf delvis har framgått vad jag försökt beskriva.