Den nya sjukförsäkringen, empatilös och förfärlig...

Jag känner att jag gärna vill skriva massa konstruktiva saker om regeringens nya sjukförsäkring. Men det känns meningslöst, det är en empatilös, människofientlig lag som gör mig ledsen.
Hur kan vi påstå oss vara ett civiliserat samhälle med välfärd när vi inte ens kan låta våra handikappade och sjuka klara sig efter sina möjligheter och förmågor?

I Aftonbladet säger Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson så här:

– Det är precis det vi inte gör. Förr när folk fick nej till sjukpenning återstod inget. När människor nu lämnar sjukförsäkringen har vi en bro till arbetsförmedlingen.

Ja, alla vet ju hur bra arbetsförmedlingen är på att sätta folk i arbete och vilken positiv upplevelse det är.

I DN läser jag om Fredrik Reinfeldt som reser land och rike runt för att framstå som "en lyssnande ledere":

Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju rest runt i landet för att visa att han är en lyssnade ledare. Han har ju träffat många anställda i äldreomsorgen och andra delar av offentliga sektorn, och han har jämfört sig med Tage Erlander. Om Moderaterna nu framstår som ledare för en regering som slår mot de allra svagaste, de svårt sjuka, så spricker den bilden.

Jag förstår verkligen inte hur Reinfeldt har förtroende hos svenska folket, hur han i mångas ögon framstår som en lyssnande och sympatisk ledare.
Jag har många gånger tidigare nämnt hans bok, Det Sovande Folket,och hur jag knappast tror att så många som har förtroende och sympatier för honom idag har det för dom idéer och tankar han för fram där.
När det pratas om att han är en lyssnande ledare tycker jag hans uttalande om FRA och den debatte. Jag bloggade Nima Daryamadjs krönika på ämnet och framförallt det här tycker jag är så talande för hur bra lyssnare statsminister Reinfeldt är:

- Alla tjänar på om debatten lägger sig.
Har du ingen förståelse för kritiken? frågade reportern.
– Beslutet är ju fattat.
Men det är ju det som de kritiserar.
– Jo, det kan man göra, men beslutet är fattat.

Sanslöst, jag blir verkligen ordlös när det kommer till absurditeten i att den människan anses vara "en lyssnande ledare".

I DN läser jag också om läkare som varnar om självmord och jag börjar faktiskt gråta. Vad fan är det här för samhälle i lever i när vi pressar sjuka och handikappade till självmord? Är det ett sånt här samhälle vi vill leva i? Är det verkligen det?
Förslaget i sig kanske inte verkar vara så allvarligt, men för dom individer som blir drabbade kan det vara riktigt illa. Och ett samhälle som går i den riktningen är inte ett samhälle som jag vill leva i.
Det är inte ens ett samhälle som jag tycker förtjänar att existera.