Star Wars: The Last Jedi

Det är smått chockerande att Star Wars Episode VIII: The Last Jedi skulle vara årets mest kontroversiella film.
Jag älskade den och det mesta av kritiken mot filmen kritiserar saker som jag älskade med den och jag kände att det framförallt finns en grej som kritiseras så otroligt hårt som jag behöver skriva av mig lite om och det är Luke Skywalker. Obvious spoilers ahead.

I original-trilogin så är Luke en naiv, godhjärtad hjälte som lite oväntat dras in i en kamp mot det onda imperiet.
Han får på vägen veta mer om Kraften och idoliserar den gamla Jedi-ordern och dess läror.
När Darth Vader avslöjar att han är Lukes pappa och vill ha över honom på den mörka sidan man det finns inte en sekund som han lockas av det. Luke är så naivt godhjärtad och ointresserad av personlig prestige och har lärt sig av Yoda hur farlig den mörka sidan är och det intresserar honom inte.
Luke vacklar aldrig en millimeter i sitt naiva, godhjärtade, hjälteskap och mot alla odds lyckas detta rag-tag team av misfits från ingenstans besegra kejsaren av det nästan allsmäktiga imperiet med hjälp av den ljusa sidan av kraften och tron på godhet som dom lyckas med det och Darth Vader visar att han hade en kärna av själv kvar.
Så som trilogin då avslutas så är den onda kejsaren död, ersatt med demokrati och godhet och dom levde lyckliga i alla sina dagar.

Men nu funkar det inte riktigt så. Som prequels-filmerna visar oss så finns det politiska anledningar till att kejsaren kunde ta makten, och det är på samma sätt som många diktatorer tagit makten i verkligheten, genom "fear mongering" och "vi mot dom".
"Rebel scum" är en vanlig fras i original Trilogin och det är så dom ses av imperiet. Dom är terrorister i de flestas ögon och hur många kommer lugnt och stilla bara acceptera att dessa terrorister nu ska styra hela imperiet?
Och det makt-vakuum som skapas när man avsätter en stark diktator ger utrymme till andra makthungriga diktatoriska typer att roffa åt sig makt.
Så hur mycket inflytande har rebellerna i detta politiska klimat?

Hur påverkas naive Luke av detta? Luke som inte kunnat föreställa sig något annat än att ondskan nu är besegrad, jag vill jämföra lite med teman ifrån Wonder Woman som handlar lite om samma sak. Denna naiva hjältetro på att ondskan enkelt kan besegras genom att döda någon med makt över alla andra, som att alla då är goda.
Att besegra kejsaren var bara första steget, det är efter det är gjort som den riktiga kampen börjar. Och den är smutsigare och svårare och att det brutit ner Lukes naiva perspektiv tycker jag känns helt rimligt.
Dessutom har han lärt sig mer om Anakin och Obi-Wans vänskap och relation och hur Anakin gick över till den mörka sidan.
Han har lärt sig mer om Jedi-ordern och att dom är precis lika oärliga med vad dom faktiskt vet och vad kraften faktiskt är som någon annan, dom han idoliserade så mycket har så mycket fula hemligheter och allt det han trodde på har visat sig vara falskt på ett eller annat sätt.
När han sen ser det avgrundsdjupa mörkret i Ben och reagerar som han gör så chockas han av sig själv och hela misslyckandet är för mycket för honom att hantera.

Det har varit 30 år av saker som raserat allt unge Luke Skywalker stod för och vem han var, när man tänker på vad han gått igenom under dom här åren så är det inte konstigt att han nu är den han är.
Precis som för Luke så har sagomyten om hjältar och prinsessor som räddar världen och lever lyckliga i alla sina dagar brustit även för oss.

Star Wars har vuxit upp, synd att så många fans inte har det.

2016 års allra bästa film

Lite kul att jag just efter att ha skrivit listan om dom 10 bästa filmerna ifrån 2016 sätter mig och ser en film ifrån just 2016 som är bättre än alla jag just listat.

The Handmaiden

10 bästa filmerna 2016

Då filmtipset.se kanske kommer läggas ner så ska jag försöka börja samla mina tankar om film någon annanstans, varför inte på bloggen?

Hunt for the Wilderpeople
Lite svår film att skriva något om. Otroligt fina bilder, en lite quirky deadpan humor som jag tycker funkar jättebra, fantastisk musik, riktigt varm och fin film överlag. Jättebra!

Arrival
Jag får lite The Day the Earth Stood Still-vibbar på ett väldigt bra sätt och det känns fräscht och modernt. Utomjordingarna känns fräscha och det är ett nytänkande grepp dom väljer att ta. Jag vill inte spoila men överlag har jag väldigt svårt för den typen av linje man väljer att gå på mot slutet. Romansen fungerar tyvärr inte alls för mig utan känns faktiskt rent av ganska lökig. Däremot så tycker jag implikationerna av det hela är fantastiska så det både funkar och inte funkar. Jag gillar verkligen hur den känns realistisk och "down to earth" i hur den hanterar utomjordingarna, påminner lite om The Andromeda Strain på det sättet. Regissören Denis Villeneuve är också fantastisk på det visuella och musik och stämning är helt fantastiskt filmen igenom. Amy Adams är dessutom helt magnifik och borde inte bara ha nominerats till en Oscar utan borde även ha vunnit den enligt mig.

Beware the Slenderman
Otroligt fascinerande dokumentär om psykisk ohälsa hos barn och de hemskaste av konsekvenser.

Beck - Steinar
Vilken positiv överraskning. Steinar är en grym karaktär och Hivju är en grym skådis. Dynamiken funkar skitbra såväl med Beck som med Måns och inte minst chefen. Socialrealismen är så där yxig men bra som det brukar vara i Beck men tycker dom lyckas lyfta det ett snäpp här och få med många perspektiv. Hur framförallt Beck och människorna runt honom hanterar Gunvalds bortgång fungerar otroligt bra. Så ja, alltså, det blir en fyra. Den första fyran på 32 filmer. Jag hade aldrig kunnat gissa på en sådan nytädning i den här filmserien efter den förra "säsongen"...

Deadpool
Jag brukar ha ganska svårt för grabbighet men det här är nästan så grabbigt det kan bli men funkar ändå helt fantastiskt. Det är gjort med en charm och skaparglädje och det märks att man har kämpat för att göra just den här filmen. Otroligt kvick dialog och metahumor är jag ofta svag för. Superhjältefilm när den är som bäst.

Captain America: Civil War
Jag vet inte riktigt hur jag känner kring att Marvel filmerna går åt ett lite mörkare håll. Känner mig väldigt kluven kring det. Men jag tycker helt tvärtemot vad många säger om att MCU börjar kännas som upprepningar. Det är verkligen inte samma film gång på gång utan här är det interna konflikter och konsekvenser av handlingar på ett helt annat sätt än tidigare. Det är otroligt fartfylltt och händelserikt men med substans och känsla. Fantastiskt.

Cizzi - en berättelse från andra sidan längtan
En naken, enkel och brutal film om psyikisk ohälsa och psykvården.

Ghostbusters
Jag var grymt underhållen filmen igenom och tycker Kate McKinnon är helt fantastisk! Önskar att hon hade fått spejsa ut ännu mer! Väldigt snygga effekter och en hel del kul grepp som funkar bra! 

La La Land
En film jag känner mig väldigt kluven till, bitvis helt fantastisk men tycker inte att Chazelle lyckas få med känslorna på rätt sätt för mig. Jag har helt oförstående inför vissa val och uppoffringar. Sen köper jag inte riktigt det tema jag ser här precis som i Whiplash med hur man måste offra mycket för att få sin dröm. Trots det är det så mycket charm och snygga scener och fantastisk Emma Stone, även om jag tycker Oscarn var oförtjänt. Ryan Gosling är också väldigt bra men tycker det ligger en distanserad kyla över vissa saker. Ändå en av årets bästa filmer, väldigt fin ändå.

Warcraft
Jag tror man behöver ha lite för mycket förkunskaper för att uppskatta filmen ordentligt, det är väldigt mycket information en behöver ta till sig annars och det presenteras inte helt tydligt. Fantastiska miljöer och fantastiska karaktärer som verkligen kommer till liv. En härlig äventyrsskänsla och fantastisk underhållning!

Att bli kallad naiv...

Någonting som gör mig ledsen och irriterad är det här att högern ofta kallar oss vänster- och miljö-människor för naiva.

Det gör mig så upprörd eftersom verkligheten är den motsatta.
Det är inte miljömuppar som är naiva, det är konsumtionshetsande tillväxtradikaler som är naiva eftersom dom vägrar inse att vi har ändliga resurser och att vår planet inte klarar av den miljöförstöring vi utsätter den för i längden. Eller, det klarar vår planet av utmärkt. Men inte på ett sätt som slutar särskilt väl för mänskligheten.
Att sätta hela vårat världssamhälle på spel i förhoppningen om att någon i framtiden kommer uppfinna saker som räddar oss är nog det mest naiva jag kan tänka mig.

Eller i frågan om tiggare och andra fattiga så är det inte vi som ger pengar till dessa som är naiva. Det är dom som vägrar inse att goda och hårt jobbade människor faktiskt kan nå en så utsatt position i samhället. Eller barn för den delen.

Jag önskar att jag hade haft ork och förmåga att utveckla dom här tankarna till någonting bättre, men jag har tyvärr inte det just nu.

"Naturlig Skönhet"

Någonting som jag har funderat på en hel del till och från är det här med naturlig skönhet.
Rent allmänt så hålls ju "naturlig skönhet" som någonting lite finare och bättre liksom, men framförallt hos mig själv så känner jag så.
När jag var yngre var det mycket värre, då tyckte jag illa om smink och att raka kroppsbehåring osv. Det har jag kommit över och insett att det var trångsynt och dumt av mig att tycka. Jag har rent av lärt mig att kunna uppskatta sminkning och så. Kroppsbehåring beror på person hur jag känner kring, vissa passar bättre med, vissa utan.
Men fortfarande är det osminkad och avklädd, eller vad motsatsen till uppklädd blir, skönhet som jag tycker är snyggast och sexigast.
Allt bra så, men dessutom tycker jag att det är lite finare att tycka om den typen av skönhet än sminkad och uppklädd sådan.
Varför tycker jag det? Är det dumt av mig att tycka så? Varför behöver jag värdera sådant?

Dessutom, är det inte mer objektifierande i att fokusera så mycket på hur någon ser ut rent istället för att kanske lägga lite intresse för saker dom aktivt har ansträngt sig för att göra?
Alltså, jag reagerar på hur någon råkar vara född att se ut medan man istället kan tycka att personen gör sig snygg genom saker dom gör, borde det inte vara lite finare att uppskatta det någon gör istället för hur dom råkar se ut?

Jag har inte riktigt lyckats forma dessa tankar till någon slags tråd än men ville ändå dela med mig lite...

Näthatet och hur det ska bekämpas

Dom senaste åren har det pratats mycket om "näthat" och framförallt nu dom senaste dagarna efter Uppdrag Gransknings reportage om ämnet.

Jag har en del att säga om det hela, som att det som driver hatet mest är inte anonymiteten på nätet utan jag ser att det mycket mer handlar om segregationen på internet i kombination med det patriarkala samhälle vi lever i. Det är framförallt kvinnor som utsätts för den här typen av näthat och hot. Och är det inte kvinnor så är det människor som tillhör "PK-eliten". I det moderna samhället där information är mer tillgänglig och utjämnande än någonsin så är vår verklighetsuppfattning mer segregerad än någonsin.
Hänger man på Flashback och pratar om vardagsfrågor, får sina nyheter ifrån Avpixlat och läser om jämställdhetsfrågor hos Genusnytt så bildar man sig en verklighetsuppfattning där det är rimligt att hota och attackera "PK-fittor" på det viset som tas upp i inslaget.
Om man gräver ner sig mer och djupare så blir det rent av rimligt att skjuta ihjäl 100 ungdomar på en ö i Norge.
Så ser jag enkelt på saken, men det var inte riktigt det jag ville prata om i det här inlägget, jag ville prata om det här.

Vi måste med gemensamma krafter göra allt som står i vår makt för att ord som slyna, hora, fitta ska utplånas.

Jag känner sådan hopplös uppgivenhet inför det textstycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har läst det i sitt sammanhang om och om igen och försöker hoppas att Sanna Lundell men det metaforiskt eller nått.

Vilka ord som är tabu att skriva och vilka som inte är det.

Men nej, hon verkar vilja att dessa ord ska vara tabu och jag känner hur min energi rinner ifrån mig. Hur analyserar man och kommer fram till att det är det orden som är problemet? Nu sätter Sanna Lundell näthatet i ett helt annat sammanhang än vad jag gör, ett mycket relevant och viktigt sammanhang. Det sättet som unga tjejers sexualitet attackeras och det är ett stort maktmedel i vårat patriarkala samhälle. Men från mitt perspektiv och den analys jag gör av det aggressiva näthatet med hot så skiljer det sig ändå en del. Det bottnar i samma sak och det är mycket överlappande, båda sakerna har sina rötter i vår patriarkala våldtäktskultur. Men jag tror att det hotfyllda näthatet skiljer sig ganska mycket ifrån att kvinnors sexualitet attackeras så mycket, så hårt och så ofta. Det hotfyllda näthatet är fyllt av kvinnohat och attacker mot kvinnor och deras sexualitet.

Men oavsett vilket jag än väljer att prata om och ur vilket perspektiv, handlar det om orden? Och även om det gör det, tror man på allvar att man kommer förändra någonting genom att tabubelägga orden och kämpa för att dom ska försvinna? Och för den delen, är fitta ett ord som jag mest har positiva associationer kring även om jag i världen utanför min egna lilla bubbla inte förhåller mig lika avslappnat till ordet. Jag tycker RFSU skriver bättre än vad jag kan om det ämnet. Orden har olika betydelse, tabubelägger vi ord ger vi dom styrka, om vi ändå lyckas utrota orden så ligger förhållningssättet till andra människor ändå kvar, man kommer hitta andra sätt att uttrycka sig på för att trycka ner, kränka och hota andra människor.
Orden, är, inte, problemet!

Om vi lägger all vår kraft och gör allt i vår makt för att utrota några ord har vi slösat bort massor med saker som vi borde lagt på att ta itu med dom problemen i samhället som gör att så många av oss tycker det är rimligt att bemöta andra människor på det här sättet. Att det är så rimligt att män kränker kvinnors sexualitet som det är i samhället.

Så långt tycker jag Sanna Lundell ändå är välvillig om än missriktad men så kommer jag till avslutningen på kolumnen:

Låt oss börja med att låta våra kids förstå att de är sedda även på internet. Att vi finns där och ser vad de gör, vilka de ­umgås med, och hur de uttrycker sig också där. Begär åtkomst till dina barns ­konton i sociala medier.
Kolla datorn varje kväll. Det ­handlar inte om någon integritetskränkande kontroll som vissa vill få det till. Det handlar om sund trans­parens, om att vi alla måste börja se internet och real life som en enhet.

Men herregud, hur är det inte integritetskränkande? Jag känner mig helt kränkt bara av tanken på att tvingas låta mina föräldrar komma åt mina sociala medier på det viset.
Det är minst lika integritetskränkande som att läsa någons dagbok och tjuvlyssna på alla samtal som personen för.
Jag tycker att personlig integritet är oerhört viktigt, det är inget undantag för barn och ungdomar.
Jag klarar inte ens av att tänka ordentligt, jag tycker det är så oerhört absurt att någon öht tycker det är rimligt att övervaka andra människor på det sättet så jag bara släpper hela den biten och fokuserar istället på det pragmatiska. Är det verkligen övervakning som är lösningen? Övervakning och tabubeläggning av ord känns verkligen som så totalt missriktade lösningar att jag känner mig helt matt.

Respekt, människovärde, integritet, jämställdhet, empati, fakta, sanningsenlig och mångsidig information är saker jag tänker på.
Övervakning och tabubeläggning tror jag inte på.

Freaks and Geeks

Freaks and Geeks är inte bara den bästa High-Schoolserie som någonsin gjorts utan kanske den enda jag ens skulle vilja kalla riktigt bra. Jag stötte först på serien när den gick på Kanal 5 som Nollor och Nördar här i Sverige. Jag lade aldrig märke till något märkvärdigt. Jag såg ett halvt avsnitt här och där bara. Utan det var först senare när jag läste om hur kultförklarad den blivit som jag började tänka att det kanske fanns något mer, något jag missat. Jag laddade iaf hem alla avsnitt och tänkte se om så var fallet. Jag satte igång ett avsnitt en regnig sommareftermiddag och jag förundrades över hur jag hade missat hur fantastiskt bra det var innan. Jag klämde alla 18 avsnitt på raken. Jag var som förtrollad. Sen kom det, det sista avsnittet. Den tomhet jag kände just då är nästan lite pinsam med tanke på att det bara rör sig om en TV-serie. Men att jag aldrig skulle få återse alla dom här underbara trovärdiga karaktärerna kändes tomt. Allt jag hade fått var en kvälls nöje och det kändes så bortkastat. Så förminskande. Detta mästerverk förtjänar så mycket mer än att bara ge mig en kvälls underhållning. Vad är det då som gör denna serie så fantastisk?

Till att börja med är karaktärerna helt fantastiskt skrivna. Och dessutom strålande porträtterade av skådespelarna.
Huvudkaraktären Lindsay Weir spelas av Linda Cardellini som efter nedläggningen gick vidare med att medverka i filmer som: Legally Blonde, Scooby Doo 1 & 2, Brokeback Mountain, Grandma’s Boy samt en stor roll i tv-serien ER där hon varit i några år.
Lindsays lillebror Sam Weir spelas av John Francis Daley som gick vidare med diverse tv-roller, senast en bärande roll i nu nerlagda komedi-serien Kitchen Confidential och en roll i den mycket bra och förbisedda filmen Waiting…
Skolans tuffaste och snyggaste kille Daniel Desario spelas av James Franco som gick vidare med att spela huvudrollen i James Dean, Harry Osborn i Spider-man filmerna, samt huvudrollen i Annapolis och Tristan + Isolde plus diverse andra roller i en mängd andra filmer. Och fler har han på gång.
Stonerkillen Nick Andopolis spelas av Jason Segel som gjort lite blandat och nu spelar Marshall i How I Met Your Mother.
Den buttre (kom inte på något rakt kännetecken för honom, hehe) Ken Miller spelas av Seth Rogen som nyligen setts i filmer som Anchorman: The Legend of Ron Burgundy, The 40 Year Old Virgin och You, Me and Dupree.
Lindsays nya tjejkompis Kim Kelly spelas av Busy Philipps som varit med lite här och där, bland annat ett par år i Dawsons Creek.
Sams 2 nördpolare spelas av Neal Schweiber och Martin Starr som gjort lite allt möjligt men inget särskilt utmärkande.
Anledningen till att jag rabblar upp allt det här är för att visa på att många av huvudkaraktärerna har gått vidare och fått en rätt framgångsrik karriär. Något som är rätt sensationellt för ensemblen från en high-schoolserie som inte ens fick en hel säsong. Men det är inte konstigt med tanke på hur bra dom faktiskt är. Och då ska ni veta att alla gör sitt livs roll här. Seriens två klart starkast lysande stjärnor är dock Linda Cardellini och James Franco som båda är så bra att dom på egen hand hade klarat av att lyfta vilken smörja som helst. Men tydligen tyckte inte det amerikanska folket det.
Serien tar sin början med att Lindsay börjar gå från att vara en ordentligt tjej med bra betyg, stjärna i mattelaget med nördiga vänner och bekanta till att mer och mer börja umgås med ett gäng “Freaks”. Det som utlöser hennes förvandling är dels en förälskelse i supersnygga Daniel Desario och dels hennes mormors död. Hon går omkring i hennes pappas gamla militärjacka mest hela tiden. Hennes väg från att vara den ordentliga tjejen till den missanpassade tjejen är fantastiskt trovärdig och bra. Dom friktioner och problem som uppstår med föräldrar, lärare och både gamla och nya vänner känns skrämmande naturliga. Samtidigt spelas Lindsay så otroligt bra, varmt och mångbottnat. Väldigt få tv-karaktärer har känts så äkta som Lindsay gör. Och ännu färre har samtidigt varit någon jag kan identifiera mig så bra med.
Serien följer också hennes nördiga bror och hans två nördiga kompisars liv på ett mycket realistiskt och varmt sätt. Sällan har man sett en nörd som känns äkta på TV och här har man tre. Något som ofta irriterar mig med hur nördar skildras i film och TV är att dom dels är så endimensionella och dels att dom oftast liksom är avundsjuka på dom populära i skolan. Men här porträtteras dom både mångdimensionellt och får möjlighet stå på egna ben.
Jag nämnde förresten aldrig att serien utspelar sig 1980. Men det beror på att jag knappt tänker på det. Dom relationer, grupperingar och situationer som tas upp känns rätt tidlösa. Sen är det iofs mycket härlig nostalgi. Eller, jag var inte ens född då så nostalgi är kanske inte rätt ord. Men jag har ändå ett starkt band till flera saker från den tiden. Dels är det mycket musiken men framförallt är det nog Sams uppskattning av Bill Murray och Steve Martin som jag känner starkt för. Dom var ju komiska kungar på den tiden. The Jerk med Steve Martin t.ex är en av mina absoluta favoritkomedier någonsin. “He must really hate these cans. Stay away from the cans!”
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst, men nån måtta får det vara! Så låt mig bara avsluta med att säga att det var en stor jävla skandal att en så här fantastisk serie inte ens fick en hel säsong.

Och jag glömde helt att nämna seriens lysande ledmotiv, “Bad Reputation” med Joan Jett & The Blackhearts. Fantastisk låt som verkligen fångar känslan som finns i hela serien.

Tyvärr kan man inte köpa serien på DVD i Sverige längre.
Nollor och nördar på DVD hos CDON.

Mobbning...

Jag läser i Aftonbladet om en tjej som blev mobbad och senare tog sitt liv.

Flickans mentor på skolan bestämde då att flickan skulle gå runt i fem klasser och förklara att hon inte var emo.
Och att hon blev ledsen om någon sa det.
Flickan tyckte att det kändes förnedrande, men mentorn ska enligt anmälan ha menat att hon inte hade något val.

Jag går i bitar. Jag sitter här framför datorn och går sönder.
Detta är så hemskt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag mår så dåligt av att läsa detta. Men jag är inte förvånad.
Det är en vanlig reaktion bland skolor när det handlar om mobbning.

Jag hade inte direkt problem med att bli mobbad men jag är en tönt och jag är handikappad så jag hade flera incidenter med mobbare.
Bland annat blev jag en gång i högstadiet knuffad i busskön så jag ramlade ner på marken i snön av en mobbare som jag haft flera otrevliga möten med under hela min skolgång, och även utanför skolan. Han var nått år äldre och hade ofta varit otrevlig och gjort taskiga saker mot mig.
När jag kom hem så pratade jag med mamma om det och grät.
Mamma ringde skolan och pratade med dom om det.

När jag nästa dag gick ut från skolan och ut till bussarna så blev jag chockad över vad jag fick se. Nu hade det införts bussvakter vid kön för att ta itu med knuffandet i bussköerna.
Och jag fick självklart gå först i kön och stå ensam med bussvakten inför alla.

Jag tycker det är precis samma tankefel i mitt fall som i fallet med den här tjejen som nu tagit sitt liv.
Istället för att ta itu med personen eller personerna som faktiskt mobbar så försöker man ta itu med någonting helt annat samtidigt som man sätter offret i en otroligt utsatt position.
Jag känner att jag borde ha jobbat mer med detta, jag har både personliga erfarenheter och observationer av detta och jag vet hur jävla skadligt beteende det är.
Men jag har inte gjort något och det får fortsätter.
Och nu är en flicka död.
Och skolinspektionen ingriper inte.
Och jag går sönder...

V.40 - Offentligt

Den här veckan handlar Vecka 6 om Offentligt.
Jag är lite kluven kring hur jag förhåller mig till det hela. Jag är väldigt öppen och jag bryr mig inte så mycket om någonting är sexuellt laddat offentligt och jag tycker sådana här konservativa "familjeorganisationer" och annat som blir upprörda av någonting sexuellt i det offentliga rummet kan gå och dra något gammalt över sig.
Men samtidigt tycker jag det är så jävla tröttsamt och fånigt med sex och insinuationer kring sex överallt. Framförallt stör jag mig så ofantligt mycket på hur det ska insinueras om sex helt utan någon som helst egentligen anledning i sig. Medan jag skriver detta så twittrar Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina om ett gammalt blogginlägg som jag tycker är ett väldigt bra exempel på hur man så ofta insinuerar kring sex bara för att liksom.
Sen har jag ett stort problem med insinuationer kring sex öht, sluta insinuera för i helvete och säg vad fan det är du vill säga.
Det är så jävla barnsligt att insinuera kring sex, är det verkligen så tabu och spännande med sex fortfarande att insinuationer kring det hela är så spännande och roligt?
När en del bekanta har insinuerat kring sex så har jag helt enkelt bemött det helt rakt så som man pratar om andra saker och dom har blivit helt ställda. Det tyckte jag var roligt även om min intention helt enkelt var att slippa löjliga insinuationer och faktiskt prata om ämnet på ett vettigt sätt. Jag förstår inte varför allting kring sex ska pratas om i koder och med hjälp av insinuationer, som dessutom bygger på en otroligt snävt normativ syn på vad sex är. Det gör att det blir fan nästintill omöjligt att kunna säga någonting vettigt. Tänk om man hade pratat om ekonomi, resor eller vad fan som helst på samma sätt, man hade ju inte fått något gjort någonstans. Att kommunicera med hjälp av omskrivningar och insinuationer är bara fånigt och idiotiskt. Och när det kommer till hur sex skildras i det offentliga så vill jag mest kräkas och skrika MENAR NI KNULLA MED KUKEN I FITTAN??!?!?! eller nått för jag blir helt knäpp på vilken helt idiotisk form av kommunikation som pågår.
Dessutom är det allmänt rent billigt och helt enkelt dåligt att använda sig av sex om det inte är just sex man vill prata om, som i tuggummireklam, eller min favorit från några år sedan, tandtråd. Det visar på att man har helt slut på egentliga idéer och kör på det gamla säkra kortet sex istället.

Sen finns det ju en annan aspekt av sex i det offentliga och det är ju hur folk är sexuella med varandra i det offentliga. Å ena sidan så har jag personligen inga större problem med att folk är väldigt sexuella med varandra offentligt men jag stör mig på att det ofta kan kännas väldigt respektlöst mot andra som eventuellt skulle ha problem med det. Så jag är rätt mycket inne på samma linje som Gustav på Pillow Talk där.
Jag vill själv verkligen inte alls vara särskilt sexuell offentligt. Om jag vill uttrycka mig själv på det viset gentemot någon så är det en väldigt intim och speciell sak som jag inte vill dela med vem som helst. Den personen är speciell för mig och jag vill uttrycka mina känslor så mycket som möjligt gentemot den personen. Men det är inte saker jag vill uttrycka så att andra tar del av det. Det är riktat gentemot den personen. Det behöver inte bara vara romantiska eller kärleksfulla känslor som det kanske verkar, det kan vara det men det gäller även rent sexuella känslor.
Och samtidigt som jag skriver detta så twittrar Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina att hon bloggat sitt bidrag till V.40 - Offentligt och lyckas formulera exakt det som jag satt och försökte formulera med det här:

Jag har aldrig haft svårt för att visa mina känslor för den som känslorna berör, men känner sällan behov att att visa känslorna för nån mer.

Även om jag tidigare varit för blyg för att ta kontakt med personer jag är intresserad av så har jag aldrig haft svårt att visa mina känslor för dom när kontakten väl är tagen. Och jag är inte bara ointresserad av att visa mina känslor för någon annan utan jag vill verkligen bara visa mina känslor för väldigt utvalda personer. Oftast är det bara personen som känslorna gäller men ibland så vill jag dela mina känslor gentemot någon annan med någon av mina "nära". Eller, vänner? Älsklingar? Jag vet inte, personer som står mig väldigt väldigt nära.
Gentemot andra, familj, kompisar, bekanta osv så varken visar eller pratar jag alls om mina känslor på det viset. Och jag vill absolut inte visa upp mig inför främlingar i det offentliga.
Även om det har hänt någon gång. Eller, bara en gång som jag kan komma ihåg tror jag.
Vilket var fascinerande och ögonöppnande för mig, jag grovhånglade med en tjej lite off sådär vid en tunnelbanestation och nästan alla män som passerade och såg oss gav mig tummen upp eller gjorde någon annan handsignal som liksom grattade mig eller nått. Det var en manliga grej som jag inte kände till och det förvånade mig hur likartat det var och hur många det var som gjorde på det viset.

Men nu känner jag att jag skrivit allt jag hade i tankarna och saknar helt inspiration till att avsluta på något bra sätt då min hunger helt kom över mig när jag kände mig klar. Så det får duga så här.

V.39 - Smärta

När jag läste veckans bloggutmaning på Vecka 6 som är smärta blev jag först totalt oengagerad då jag inte direkt känner att jag har så mycket att relatera till.
Jag är inte särskilt intresserad av olika smärtlekar och ingen av mina sexpartners har haft problem med dålig smärta i samband med sex så jag kände inte att jag hade så mycket att säga.
Men så läste jag det första bidraget och kom på att jag inte alls behöver skriva om mig själv och mina erfarenheter, jag kan ju skriva om precis vad jag vill!
Det första jag kommer och tänka på då är samhällets allmänna syn på smärta som någonting tändande är ganska fel. Inte minst har det synts mycket på sistone i olika bloggar och diskussionsforum kring det så kallade BDSM-fallet. Just det specifika fallet har jag egentligen inte så mycket att säga om, jag vet inte vad som hände och har inte orkat bry mig. Jag har dessutom inte läst så mycket vad folk har skrivit om det men av det lilla jag läst så verkar det inte direkt skilja sig från hur det brukar se ut eller hur det såg ut när fallet var i tingsrätten då jag läste lite mer kring det.

Men jag hade tänkt att skriva rent allmänt om hur sex och smärta kan gå hand i hand och det är inga konstigheter med det.
Först och främst ska man kanske ta och tänka på att bara för att man gillar smärta så gillar man antagligen inte alltid smärta eller all smärta. Agnes har bloggat lite kring hur hon upplever det och det är någonting som många kanske inte tänker på. Men det är ingenting som skiljer upphetsningen av smärta från upphetsning av någonting annat. Ibland är man på humör och ibland inte. För att man tänder på en typ av smekningar t.ex så tänder man inte på alla osv.
Men jag uppfattar det som att det finns en bild av någonting sjukligt och/eller nymfomaniskt med att tända på smärta.
Och i samma stil så är det någonting kvinnligt att tända på få smärta och  någonting manligt att tända på att utdela smärta.
Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska titta på det ur ett genusperspektiv, män förövare/kvinnor offer, man = dominant/kvinna = undergiven och säkert massa andra saker men ur mitt perspektiv så tänker jag på det mest som jag tänker kring allt annat sex.
Det är mannen som är aktiv och ska göra det skönt för kvinnan medan kvinnan tar emot och njuter.
Om det handlar om att bli KiF-knullad eller smiskad spelar liksom ingen roll, mannen gör på kvinnan.
Och även om det finns mycket jag skulle kunna skriva om de olika sakerna så är det som sagt smärtan i sig jag ska försöka fokusera på.

Vad är det med smärta som folk tycker om?
Det är väldigt vanligt med reaktioner kring att folk som tänder på att känna smärta är störda, sjuka, har självskadebeteende och många andra ohälsosamma saker.
Men om man tittar på det rent biologiskt så är det inte alls särskilt konstigt, smärta aktiveras utsöndrande av endorfiner, oxytociner och säkert andra saker också. Det är saker som kroppen tycker om. Så smärta är till viss del belönande för kroppen rent biologiskt. Men djupare än så förstår jag mig inte på den biologiska biten och det är inte heller det som är intressant på ett mer personligt plan.
När man är kåt, eller iaf jag, så reagerar kroppen väldigt annorlunda på beröring av olika slag.
Hela kroppen reagerar väldigt annorlunda på stimulans och det blir liksom väldigt skönt med beröring som i normalt tillstånd kanske inte hade varit något särskilt.
På samma sätt kan jag enkelt relatera till smärta som en källa till njutning när kroppen är på det sättet.
Sen är smärta en ganska intensiv känsla, njutning är också en ganska intensiv känsla. En stark kombination av dom två kan verkligen dominera hela ens sinnesintryck, det blir en väldigt speciell mental känsla av att de sinnesintrycken tar över en helt.
Det är svårt att skriva om, jag vill inte bli för personlig men om man ska skriva någonting vettigt om det här så måste man skriva personligt. Men då har jag också det problemet att smärta på det viset inte riktigt är någonting jag tycker om eller kan njuta av ordentligt. Så jag hamnar i ett lite konstigt mellanläge.
Det jag vill ha sagt är egentligen att det inte är så konstigt att man kan njuta av smärta, det finns många aspekter som inte är så svåra att förstå eller relatera till om man vill. Men precis som allt annat i samhället som är utanför normen så är folk inte särskilt intresserade av att försöka förstå. Det är någonting jag så ofta reagerar över då folk i allmänhet gärna formulerar sig och säger "alltså jag förstår inte hur xxxx kan yyyy" samtidigt som dom absolut inte har något som helst intresse av att försöka förstå. Det är klart som fan att man inte förstår någonting om man inte försöker. Samhället skulle må mycket bättre om folk faktiskt försökte förstå andra människor eller iaf lät bli att döma dom när dom inte förstår.
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med det här, som många andra Vecka 6 poster här blir det mest lite blandade tankar och känslor kring ämnet som jag delar med mig utan någon riktig struktur, även om jag försöker!

Sen sitter jag och skriver detta med ryggont, min rygg är någonting jag har mycket problem med och det påverkar ju även mitt sexliv. Men att skriva om funktionshinder och sex känns så himla personligt att skriva om så det vill jag inte.

Aja, det här var mina tankar kring smärta och sex just nu iaf!