Mest synd är det för att färre får chansen att läsa Lena Sundströms kolumner men det ska jag försöka ändra på. Här är dagens:
Det är ju inte så att man inte har funderat. Hur är man rebell i vuxen ålder? När konditionen tryter och man är för ovig för att klättra över stängsel för att släppa ut minkar eller röka på eller tagga en vägg med ”Kilroy was here” eller ”fitta=sex” eller något annat storartat.
Vad gör man då?
Så såg jag svaret i tidningen. Man blir moderat! En vuxen gemenskap med andra människor som också vill vara rebeller. Vind i håret och frihet och valfrihet att göra vad man vill. Ingen överförmyndare som kommer och säger åt en vad man får och vad man inte får göra. Skrivbordsanarkism för medelålders.
Enligt en Sifo-undersökning kan varannan moderat tänka sig att köpa svart städhjälp jämfört med var femte socialdemokrat. Något som naturligtvis kan bero på en rad saker.
1. Moderater skäms inte för att köpa svarta tjänster och är därför ärligare när de får frågan. 2. Moderater har mindre pengar att röra sig med och är därför mer lockade. 3. Moderater tycker att det är svårare att fylla i blanketter. Take your pick. Själv lutar jag mot alternativ ett.
Vår egen statsminister säger att han ”för några år sedan själv tog avstånd från civil olydnad”. Och där har ni antagligen ett uttryck att lägga på minnet. För det här handlar ju inte om huruvida ett moderat statsråd slipade om ett golv 1977 för svarta pengar. Det här handlar om ren och skär ideologi. Civil olydnad, som statsministern sa. Läs; Calle Cederschiöld är ingen vanlig snål skattesmitare. Calle Cederschiöld är den typen av moderat som tar ställning genom att låta någon städa hans hem för 80 spänn i timmen.
Upp till kamp, liksom.
Frågan är förstås mot vad? Civil olydnad mot vaddå? Det är här man vill knacka Calle Cederschiöld och gänget lite försiktigt på axeln och säga: ”Va´ grinar ni för? Ser ni inte att er kille vann? Ser ni inte att ni har hela laguppställningen inne? Det är inte längre läge för att sparka bollen åt fel håll i protest mot valet av lagkapten.”
Vi har en moderat statsminister, en moderat finansminister, försvarsminister, utrikesminister, arbetsmarknadsminister, kulturminister, justitieminister, socialförsäkringsminister, biståndsminister, migrationsminister och handelsminister. Resonemang och försvar av typen ”det var inte jag som röstade fram det här jävla skitsystemet” håller helt enkelt så där i dagsläget (om det någon gång har gjort det).
Hushållsnära tjänster har gjorts avdragsgilla för att den svarta sektorn ska bli vit. Fastighetsskatten ska slopas och ersättas av en kommunal avgift (en benämning som lagrådet i och för sig protesterade mot – eftersom de ansåg att en skatt är en skatt och ska kallas för en skatt, alldeles oavsett hur stort behov regeringen har av att kamouflera den.)
Och kanske är det just i den här ordleken som delar av problemet ligger.
De gamla moderaterna vill inte betala skatt. Har aldrig gillat att betala skatt. Men pengar måste in – så de nya moderaterna kör ett utklädningsnummer så att skatterna skall se ut som avgifter. I moderata kretsar har avgifter aldrig varit ett lika känsligt ord som skatter. Alltså. Skatter blir avgifter.
Man gör som på sämre krogar, man serverar en lövbiff och kallar det för entrecote och hoppas på att det ska passera. Vilket de gamla moderaterna ger blanka fan i. Uppenbarligen. Den civila olydnaden fortsätter oavsett vem som sitter vid makten. (Ge det ytterligare ett år och Skattebetalarnas förening får byta namn till Avgiftsbetalarnas förening).
Har vi undrat tidigare, så antar jag att det här är svaret. Den systematiska oviljan att betala tv-licens och vit städhjälp var aldrig en protest mot regeringen eller politiken som fördes. De här moderaternas civila olydnad handlar om en protest mot att inordna sig i vuxenlivets förpliktelser och grundtanken på en demokrati.
Vi betalar inte!
Det kan också bli en valslogan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar