söndag, januari 20, 2008

Jan Guillou om dagens journalistik

I min generation får man inte vara en dålig förlorare

Men det går inte efter att ha läst (gårdagens) Aftonbladet. Det är många timmar sedan och deadline för söndagens kolumn närmar sig men jag är fortfarande ursinnig och det går inte över. Man kan inte skriva om fildelning när man är ursinnig. Strängt taget kan man inte skriva om någonting alls när man är ursinnig. Allra minst bör man försöka försvara sig mot förtal när man är ursinnig.

Obehärskad gränslös ilska gör att man tappar omdömet. Och eftersom jag har tappat omdömet så tänker jag försvara mig mot förtalet.

Rubriken är BRÅKET PÅ SPÅRET och artikeln handlar om vad som skulle ha inträffat efter att Ann-Marie Skarp och jag själv förlorade en match mot ståuppkomikern Thomas Petersson och tv-journalisten Pia Conde. Aftonbladet hävdar att jag skulle ha försökt bortförklara vår förlust med fusk från antingen motståndarlaget eller redaktionen för På spåret:

”Enligt Thomas Petersson antydde Guillou att tävlingen var uppgjord.

– Tydligen hade de (Ann-Marie Skarp och Jan Guillou) sagt innan att de inte var så bra på Sydamerika och menade att frågorna var riggade.”

”Tydligen” betyder alltså att Thomas Petersson inte hört något sådant själv. Tvärtom gnäller han över att vi inte talade med varandra efteråt.

Och hur i all världen skulle Ann-Marie och jag ha kunnat säga något om Sydamerika ”innan” då ingen av de tävlande visste vilka länder som skulle dyka upp i frågorna?

Det hade funnits en enkel journalistisk metod att undersöka vad jag sagt eller inte sagt. Nämligen att ringa mig. Jag kan försäkra att Aftonbladet har alla mina telefonnummer och jag har suttit dag och natt hela veckan vid min skrivmaskin med telefonen på en halvmeters avstånd. Problemet för reportern var att om hon talat med mig hade det inte gått att få ihop ”bråket”. Så vad gör den föga ärade kollegan för att rädda vinkeln? Jo: ”Jan Guillou har inte gått att nå för en kommentar.”

Ännu ett påhittat kändisbråk, är det så mycket att sura för?

Ja. I min generation får man absolut inte vara en dålig förlorare. Har man förlorat så tar man segraren i hand och gratulerar uppriktigt och utan sura miner. Det var också vad vi gjorde och det syns tydligt i tevesändningen.

Så såg idrotten ut när jag växte upp och den kulturen sitter djupt bland oss som idrottade på 50- och 60-talet. Att jag skulle ha muttrat något om fusk är lika osannolikt som att jag skulle tränga mig före en kvinna genom en dörr eller gå på middag i bruna skor. Jag får handsvett vid blotta tanken.

Det är möjligen Björn Borg som skapade en ny inställning bland idrottsmän på 80-talet med sitt ”jag hatar att förlora och kastar i så fall racketar omkring mig”. Så den ljugande reportern i Aftonbladet har kanske därför inte förstått vare sig hur förolämpande eller hur osannolik anklagelsen för att vara en dålig förlorare är om den riktas mot en gubbjävel i min generation.

Men de påhittade kändisbråken – jag har varit i åtskilliga – är ett märkligt samtidsfenomen och en välutvecklad specialitet på kvällstidningarnas nöjesredaktioner. Reportern som ringer upp snackar runt om ditt och datt så att offret inte förstår att det är på väg in i ett kändisbråk. Därefter ringer man kändis II och felciterar kändis I och får ett argt svar och då tillbaka med det arga svaret till kändis II. För att bara nämna en teknik. Det var säkert något sådant som Thomas Petersson råkade ut för. Numera inleder jag alltid samtal från dylika reportrar med att säga: ”För det första RASAR jag inte. För det andra går jag inte till ATTACK. Och vad gäller saken ...?”

Enda säkra sättet att då få in mig i ett bråk som inte har ägt rum blir därför att inte ringa mig.

Men om en reporter av den här typen vill ha ett kändisbråk så finns det ingen säker metod att värja sig. Frågan är varför en rent fiktiv form av journalistik har blivit så vanlig. Fiktionen står ju traditionellt i skarp motsättning till journalistikens idé. Jag tror det är dokusåpakulturen som har ställt till det. Vad som är sant eller inte sant i dokusåpakändisarnas värld spelar ju ingen roll, där gäller regeln att all publicitet är bra publicitet om det så handlar om att dricka brännvin genom ändan. Visserligen blev jag av Aftonbladets minst begåvade kolumnist jämförd med Robinson-Robban häromveckan. Men jag avskyr att Aftonbladet behandlar mig som en sån.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Nån som vet vem skavllerjournalisten är. Väldigt nyfiken.

Anonym sa...

Vem är "Aftonbladets minst begåvade kolumnist"?

Mattias S sa...

Jag vet inte vem skvallerjournalisten är men kolumnisten borde väll vara Schulman?

Anonym sa...

Den så kallade "journalisten" är Susanne Nylén.