Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar...

Enligt en undersökning skulle 59% av alla gifta brittiska kvinnor omgående lämnat sina män om det inte vore för ekonomin enligt Aftonbladet.
37% stannar kvar enbart för barnens skull.

Och det är den här normen vi vill ha i samhället?
Där man stannar kvar i olyckliga relationer för ekonomins skull?
Eller för barnens skull?
Nu står det inte om man vill stanna kvar för att vara nära barnen eller för att man tror att barnen mår bättre av att man håller ihop.
33% av männen tror de skulle förlora vårdnaden vid en skilsmässa så på det sättet kan jag förstå att man väljer att stanna.
Men att hålla ihop för att barnen skulle må bättre av det är en myt som gör mig både uppgiven och upprörd.

Att leva i ett kärlekslöst äktenskap är inte bara något som är accepterat utan något som fortfarande känns som norm, det är så livet är.
Man träffar något man älskar, gifter sig, skaffar barn, slutar vara kär och lever kvar i ett olyckligt äktenskap.
Meningen med livet i ett nötskal.
Om man istället väljer att gå en annan väg, att hitta andra relationsformer som gör en lycklig, då accepteras det inte. Då vet man inte vad kärlek är för något.
Det gör mig så trött och arg att kärlek inte accepteras om den inte följer normerna.
48% röstar nej till att homosexuella ska tillåtas gifta sig på samma sätt som heterosexuella på Aftonbladets HBT sektion.
Om man är inne och läser lite på Bevara Äktenskapet hittar man t.ex följande formulering:

RFSL och Grön ungdom fullföljer den logik som följer av att man inleder en godtycklig förändringsprocess. De föreslår ”polyamorösa relationer”, dvs äktenskap med fler än två personer. Detta styrker Stefans slutsats att en lag om könsneutrala äktenskap löser upp äktenskapet som institution.

Vad är det för institution han pratar om? Jag kan iofs hålla med om det, om man låter personer av samma kön gifta sig med varandra eller låter personer som vill leva mer än två tillsammans gifta sig med varandra så upplöser man äktenskapet som en normbaserad institution och istället gör det till en djup kärleksförklaring som både stat och "kyrka" känns vid.
Att man ser något negativt i mindre normbaserade institutioner och mer kärlek är något jag förhoppningsvis aldrig kommer förstå mig på.