Värst är läget i Sverige där väpnade muslimska terrorligor drar runt på gatorna och attackerar brandbilar och ambulanser och allra värst är det i Malmö där mordfrekvensen nu överträffar den amerikanska och barnvåldtäkterna fördubblas. Ni känner inte igen er?
Det är just det som är problemet. Vi européer ser inte vad som håller på att hända, att vår kultur redan är dömd till undergång, att vi är på väg att drunkna i den muslimska erövringsvågen.
Därför måste vi få hjälp från ett växande antal amerikanska författare som torgför just de här skräckfantasierna som verklighet. Det märkliga är att den här nya litteraturtypen tas på fullkomligt allvar i USA, böckerna recenseras på allvar i de största och mest ansedda tidningarna, ges ut på de största förlagen och till och med prisbelönas. Böckerna har titlar som ”Medan Europa sov – hur islam förstör västvärlden inifrån”, ”Eurabia – den europeisk-arabiska axeln”, ”Europas sista dagar – gravskrift över en döende världsdel” (se DN kultur 10 februari).
En av författarna som heter Mark Steyn (”Amerika ensamt kvar – slutet för vår värld som vi känner den”) menar att Europas sista hopp ligger i att antingen massfördriva muslimerna, eller massavrätta dem.
Den här litterära domedagsskolan påminner inte så lite om den nazistiska antisemitismen på 1930-talet. Liksom judarna i denna antisemitiska tradition utgjorde en hemlig sammansvärjning har Europas araber en hemlig plan som vi korkade européer ännu inte upptäckt. De tänker föda så mycket barn att de kan ta över. Den arabisk-muslimska sammansvärjningen har pågått sedan 1973.
Vi har alltså att göra med en agitation som får våra egna Sverigedemokrater eller till och med danska Pia Kjaersgaard att framstå som jämförelsevis måttliga och hyggliga typer. Frågan är hur man ska bemöta sånt här.
Det kan ju nämligen vara frestande att bara skratta åt stolligheterna och rycka på axlarna. Men det är nog en oklok linje.
Det är ju dessutom så att den här litteraturen kommer att bilda grundstommen för alla europeiska högerextremisters eller främlingsfientligas agitation. Det betyder att exempelvis Sverigedemokraterna redan till nästa valrörelse kommer att hämta sina argument från dessa till synes respektabla amerikanska författare. Och den fråga som det partiet går till val på, deras enda särskiljande fråga, är just rashatet och islamofobin.
En ljuspunkt i eländet är kanske att Eurabia-litteraturen, som vi kan kalla genren, är så totalt vansinnig i sina överdrifter och skräckvisioner. En av dessa författare menar exempelvis att Europa inte längre finns, att den europeiska civilisationen har avvecklat sig själv och lämnat fältet fritt för araberna. En annan författare menar att vi européer med sänkta huvuden måste gå på vänster sida om muslimerna i rännstenen för att inte reta våra nya herrar.
Sådana argument är ju rätt tacksamma att skoja med.
Eftersom flertalet av dessa författare tycks anse att det arabiska maktövertagandet har kommit längst just i Sverige så får vi väl hoppas att Sverigedemokraterna tar fasta på det intressanta påståendet. Vi är nio miljoner människor i Sverige, kanske en halv miljon har ett etniskt ursprung i Mellanöstern eller Nordafrika och av dem är ungefär tio procent religiöst troende. Alltså har vi att göra med föreställningen att cirka 50 000 muslimer skulle ha tagit makten i Sverige utan att vi själva märkt det. Sådana påståenden borde inte vara allt för svåra att bemöta.
Men när rena folkmordsideologier växer fram så finns ju risken att det inte längre finns något att diskutera. Hur skulle man ha bemött fanatiska nazister som menade att judarna i hemlighet kontrollerade världen och att vi andra därför måste rädda oss med massutrotning?
I jämförelse med Eurabia-litteraturens helvetesskildringar befinner vi oss just nu i ett närmast idylliskt läge, med försynta rasister som har under fyra procent sympatisörer. Men slår den amerikanska islamofobin igenom på bred front så får vi en fullkomligt helvetisk debatt. Risken är inte obetydlig eftersom ”kriget mot terrorismen” är motorn bakom vår tids form av nazism. Och kriget mot terrorismen har än så länge inget synligt slut.
En enda sak är säker. Av historien tycks vi aldrig lära någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar