Svartsjuka...

Svartsjuka, och då framförallt romantisk svartsjuka, är en känsla som jag alltid haft lite konstiga känslor gentemot och på senare tid när jag kommit att bli allt mer insiktsfull i mig själv så är det en känsla jag allt mindre förstår mig på.
Men jag vet ju inte vad andra känner och tänker och jag vill inte komma här och säga att mina känslor är det enda rätta utan detta är bara lite tankar om hur det känns för mig.
För att försöka analysera och förstå mig på känslan så läste jag lite om just svartsjuka på wikipedia, källan till all kunskap.
En fras tyckte jag kändes väldigt slående och som förklarar varför svartsjuka för mig är en så svårförståelig känsla.

Your jealousy arises from a powerful feeling of possession

Då jag inte alls förstår mig på, eller rent av tycker illa om, possessiva känslor gentemot någon man tycker om är det inte heller konstigt att svartsjuka går mig förbi.

Artikeln om svartsjukans sociologi hade en fras som fick mig att reagera väldigt starkt och verkligen inte alls förstå och det var följande.

for others, conscious blocking of the jealous reaction is relatively easy from the start

Är svartsjuka en naturlig reaktion som man aktivt måste blockera?
Det känns för mig väldigt väldigt märkligt att tänka på svartsjuka på det sättet då det för mig är precis tvärtom.
Dom "svartsjuke" känslor jag haft har känts ditplanterade och det känns som jag känt dom bara för att man ska.
Men är det så där det är för nästan alla andra? Att det är en så djupt naturlig reaktion som man aktivt måste bekämpa?
Det är mycket jag inte förstår kring svartsjuka och det är så svårt för mig att sätta mig in i hur någon annan känner en känsla jag inte alls kan relatera till.
För mig är svartsjuka något man har lärt sig och det handlar om ägande och begränsad kärlek, också saker man lärt sig.
Man lär sig från tidiga barnsbarn hur otroligt viktigt det är med ägande, det här är inte din leksak, den här är din leksak. Det där får du inte röra, det är inte ditt. osv osv osv.
Man lär sig också att romantisk kärlek är något begränsat där om man tycker om någon tillräckligt mycket så kan man inte tycka om någon annan, romantiskt då. Andra känslor har man mer av, t.ex gentemot sina barn. Men kärlek gentemot en partner är annorlunda och begränsad av någon anledning.
Man lär sig också att det är något fult om den man tycker om är med någon annan, antagligen för att det då är ett bevis på att den person inte tycker om en så mycket, på något sätt.

Jag vet inte, folk i allmänhet kanske faktiskt känner så här. Vad vet jag.
Men jag känner mig lurad.
Svartsjuka är ett synnerligen dumt påhitt tycker jag och jag tycker världen vore en finare plats om det fanns mindre av den varan.
Ändå är det en känsla som det på många sätt verkar ses upp till, så länge den inte går till överdrift då.
Som något slags bevis på ens kärlek.
Eller inbillar jag mig? Eller förstår jag mig inte på dom känslorna? Missar jag något?
Om ni har svaret så dela gärna med er...