Valfrihet för ett fåtal är inte valfrihet på riktigt

Jag hade börjat bli orolig på allvar. Tyckte att regeringen mer och mer började kännas som ett obstinat problembarn som fått alldeles för lite kärlek. Ni vet ”det är ändå ingen som tycker om oss så vi kan lika gärna trasha hela det här placet tills vi blir utslängda härifrån”. Björklund och Littorin och Borg som taggar medan Reinfeldt står bakom en pelare och vinkar.

Det har sett mörkt ut för klass 1 A ett tag, men man ska ju aldrig ge upp. Kan 9 A så kan säkert alla. Regeringen backade till exempel från förslaget om begränsad sjukpenning, så heder åt de prestigelösa. Medan dialogen fortfarande är öppen finns det en annan grej som jag skulle vilja passa på att ta upp innan Fredrik går och ställer sig bakom pelaren igen.

Kommer ni ihåg när man var liten och det var någon som ville göra sig av med någon i gänget?

”Alla får följa med mig hem och leka som har vita platåtofflor med brun sula.” En snabb definition av minsta möjliga gemensamma nämnare, och de oönskade elementen dröp av på ett förvånansvärt effektivt sätt.

Så apropå det. Mats Odell, en annan av killarna i gänget, har ju tillsatt en utredning som ska vara klar i april och redan kan man ana den geniala konstruktionen.

Bostadsköerna i allmännyttan kan kortas till en kostnad av – ingenting. Man behöver inte ens bygga fler bostäder. Ett teoretiskt bygge utan fuktskador och polska rörmokare som ska gå med i facket. Fördelar, fördelar och nästan inga nackdelar alls.

Hur? Ja, det är den här tankegången som imponerar så. Man höjer hyrorna tills det blir för dyrt för att folk ska vilja bo där. I tidningen läser jag att ”tanken är att med stigande hyror ska merparten av de köande lämna kön, i takt med att de inser att de inte har råd att bo i de mest attraktiva områdena”.

Det är som en Tage Danielsson-saga för vuxna barn. ”Sagan om M-a-r-k-n-a-d-s-h-y-r-a-n, ordet som politikerna ville genomföra men inte uttala”. En fördel med modellen är förstås att den skulle vara applicer

bar på så mycket mer. Springsteen-köer, korvköer, dagisköer, liftköer. Lägg på en rund summa och folk kommer att gå hem. Lämna plats och luft åt människor med lite bredare ekonomiska marginaler.

Bara en sak. Har livet inte alltid varit ganska friktionsfritt för dem med pengar? Ni vet (eller så vet ni inte) missar man bussen kan man ta taxi. Är boken utlånad på biblioteket kan man köpa en. Är dagisplatserna slut kan man inkvartera en aupair i västra flygeln. Är solresorna utsålda kan man flyga reguljärt i business class.

Med pengar på fickan har folk väl alltid kunnat bosätta sig hur de vill, var de vill? Säg när det inte fanns en Lotto-Bosses-gräddfil att glida i? ”Jag var här först” har aldrig varit en replik som har imponerat på mäklare på bostadsrättsmarknaden. Vilket är helt okej, jag har inga problem med det, inte så länge det finns alternativ, som att man kan vänta sig till bostadsmöjligheter om man inte har råd att köpa sig till möjligheter på ett bräde.

En kö är trots allt en kö. En trisslott om dagen i 25 år behöver däremot inte vara ett steg närmare någonting. Hälften av mina polare har skaffat sig sina drömlägenheter genom att ställa sig i bostadskön – och stå kvar där jävligt länge. Ingen har sagt åt dem att det bara är folk med vita platåtofflor och bruna sulor som får vara med och leka.

Det är så ett samhälle måste se ut. Alla måste få drömma. Valfrihet för ett fåtal är inte valfrihet på riktigt. Ett samhälle som vill tokhöja priset på Springsteenbiljetterna för att få bort svartabörsmarknaden och köerna kommer att få en väldigt märklig Springsteenpublik. Så för all del regeringen. Vill ni fortsätta trasha, trasha bostadspolitiken – för där har ni hjärtat till det mesta. Skola, vård, omsorg, kriminalitet, psykisk hälsa, makt och segregering.

Det blir kvartsamtal i april.

Lena Sundström