Privatisering som självändamål suger...

Något som jag har jävligt svårt för är argument om privatisering som någon sorts självändamål.
Som att privatiserade organisationer/företag/instutitioner/whatever är bättre just för att dom är privatiserade.
En person som argumenterar på det sättet är inte bara en idiot han är dum i huvudet också.
Samma sak gäller det motsatta, att ett offentligt ägt företag/whatever skulle vara bättre bara för att det är offentligt ägt är lika idiotiskt.
Man måste gå djupare och argumentera om varför en privat eller offentlig ägandeform är bättre i just det specifika fallet.
I en del fall är privat ägande att föredra, i andra offentlig.
En bransch där jag inte ser några fördelar med privat ägande men där privat ägande är totalt rådande norm är bankväsendet.
Det är en bransch jag ofta tänkt på som något där offentligt ägande borde vara en självklarhet på samma sätt som polisväsende.
Efter den senaste tidens bankkriser har det bara blivit än mer tydligt och jag har undrat över varför något så uppenbart känns så avlägset.
Efter att ha läst Johan Ehrenbergs kolumn i ETC om ämnet så är jag mer förvirrad än någonsin. Vad är fördelen med privatägda banker?
Förutom möjligheten för ett fåtal att profitera på andras pengar då, det ser jag inte som en fördel.