Vad är det med mig och bajshumor?

Jag vet inte varför men jag har väldigt lätt för att tycka skämt med bajs är väldigt väldigt roligt.
Nu senast var det den här tjuvlyssningen som fick mig att skratta:

Utanför simhallen, Vällingby

En unge ~7 kommer utrusande ur badhuset.
Ungen (skriker glatt): Det blir ingen simskola! Nån har bajsat i poolen.

Och det var inte den första tjuvlyssningen med bajs som jag skrattat åt även om den inte alls var lika rolig som den förra utan den här gången var det inte tjuvlyssningen i sig utan en liten historia som jag fick berättad för mig i samband med den.

Det där påminner mig om när jag var på kreta för ganska många år sedan nu.
Då hade min faster följt med och tagit med sig hennes unge (typ 2-3 år gammal kanske). Och rätt som det var, när jag stor nere i barnpoolen och skulle välkomna min kusin ner för den ganska fjantiga barnrutschkanan så ser jag en brun sträng av något följa med vattnet ner i poolen.
Jag har aldrig någonsin varit så snabb ur en pool.
Min kusin myntade så även begreppet "Jag bajsa å Oskar sprang."

Jag skrattade så mycket att jag inte kunde kontrollera mig, försökte samla mig men det gick inte.
Jag menar, SÅ roligt är det ju inte. Men det är något med den, och den förra tjuvlyssningen, som triggar något i min hjärna. Jag vet inte vad, men något är det...