Barn...

Läste i Aftonbladet idag om Lenore Skenazy som låtit sin 9-åriga son åka tunnelbana själv i USA och jag är faktiskt förvånad över att reaktionerna är så starka. Hur i helvete kan man bli så upprörd för att man låter ett barn åka tunnelbana?
Jag förstår inte grejen med att barn måste skyddas från samhället hela tiden, om det så gäller våld och sex på tv eller att dom inte kan klarar av att ta sig hem på egen hand eller vara hemma själv.
Jag var 7 år när jag åkte tåg en längre sträcka själv, jag tyckte det var både spännande och härligt att känna sig så självständig. Vad är det värsta som skulle kunna ha hänt? Någon vuxen hade hjälpt mig om jag kommit fel liksom, det löser sig.
Jag fick nog ganska tidigt vara ensam hemma också om jag ville det och det värsta som hände var väll att jag åt en buljongtärning i tron om att det var choklad.

Jag förstår inte hur barn har fått stämpeln som helt inkompetenta varelser som måste skyddas från allt och alla. Jag tycker det är tragiskt, barn är också människor. Dom är bara lite yngre. Det finns ingen magisk skillnad mellan en vuxen och ett barn som gör att en sak som är ok för en vuxen är skadligt för ett barn.
Sen är det också som Skenazy skriver:

Men risken för en bilolycka är mycket större än att någon ska stjäla ett barn på öppen gata mitt på Manhattan. Ändå kör folk bil med sina barn i baksätet hela tiden.

Det är så märkligt att det ägnas så extremt mycket energi och tid mot att skydda barn mot saker som är så otroligt osannolika. Tänk om det relativt sett hade lagts ner lika mycket möda på att skydda barn mot miljöföroreningar och dylikt...