Kär...

Det är så otroligt härligt att läsa texter där man får känna igen sig i en beskrivning av något för första gången.
Så kände jag när jag läste det här.
Det fick mig att känna igen mig i många små saker jag känner ganska ofta men som jag inte riktigt lyckats konkretisera så bra.
Jag har några, med klassisk definition, vänskapsrelationer med personer som jag är kär i men som jag inte direkt vill ha en, med samma klassiska definition, romantisk relation med.
Det är ganska ofta jag känner sådär och det är först på senare tid jag ens börjat reflektera över och hantera det. Tidigare har jag helt enkelt hanterat det med dom normer som jag trodde var rätt för mig. Mest genom att inte våga umgås eller ta kontakt med personen, för om man är kär i någon så kan man ju inte vara "bara vänner". Eller nått.
På senare tid har jag dock börjat tänka igenom saker och ting mer och försöker hantera det på ett bra sätt men det är svårt.
Texten jag länkade till tar upp problematiken med ordet "kär" och jag har ännu inte kommit på hur jag ska lösa det på ett bra sätt för min del.
Jag har svårt att ta en sån relation till en mer intim nivå, och då menar jag intim helt platoniskt. Bara att man är ärligare, öppnare, närmre osv. Jag vet inte hur jag t.ex ska börja dela med mig av mina kär-känslor som jag har gentemot dom utan att dom ska tro massa andra saker.
Jag vet inte hur jag ska börja förklara för någon att personen gör mig glad och pirrig men att jag för den sakens skull inte behöver eller kanske ens vill ha en "ihop-relation" eller en sexuell relation eller massa andra saker som man antas mena om man säger att man är kär.

När jag skriver det så här så känns det ju inte alls svårt.
- Jag är kär i dig, det gör mig glad och pirrig att bara tänka på dig ibland. Men det betyder inte att jag vill vara ihop med dig eller så, jag tycker om att "bara vara vänner".

Lite tankar som dök upp bara...