Fri kärlek ÄR den stora grejen...

...för mig. Och vissa andra. Angående Johan Hakelius snart två år gamla Aftonbladet kolumn jag postade precis innan här.
Jag har, inte helt oväntat, en del invändningar.
För det första, vad i allsin dar menar han med "Den stora grejen nu är polyamori."? Så vitt jag vet är den stora grejen nu, som då, monoamori. Att komma och prata om något så marginellt som polyamori som "den stora grejen just nu" känns i sig ganska absurt. Men det är väll så konservativa höger-gubbar ser på allt "nymodigt" dom inte förstår. Det är bara en fluga, det är en modegrej osv. Är man så trångsynt och oempatisk att man inte kan ta till sig och lyssna på vad hur riktiga människor faktiskt känner och lever så är det väll ganska lätt att bara vifta bort det. Varför anstränga sig och skaffa sig något verkligt att relatera till när man bara kan snegla på det och vifta bort det som en fluga?

Eller det här när "[...]någon av männen eller, oftast, fruarna blivit tillräckligt förbannad för att glömma ideologin och skrika: "Dra åt helvete!"". Nu känner inte jag jättemånga eller har inte ens pratat med jättemånga polysar men det är ändå en del och jag är en själv och jag vet ingen som sätter ideologin före känslorna. "Ideologin" blir ett förhållningssätt till dom känslorna man har. Man upptäcker att den här mononormen som styr nästan alla förhållanden inte passar en, man försöker skapa sig ett system med överenskommelser som funkar istället. Det enda "ideologin" säger är att man ska vara ärlig och kommunicera sina känslor och viljor istället för att bara följa en norm och sen dölja sina lustar och leva ut dom i hemlighet "i svaga stunder" eller vad det nu brukar heta när folk är otrogna.
Det är inte en ideologi som alla måste följa, men det är iaf något som jag tycker verkar vettigt och som jag ser som väldigt viktigt i mina relationer.
Sen får andra organisera sina relationer som dom vill. Men att komma och påstå att min "ideologi" gör mina älsklingar förbannade men att dom håller det hemligt tills dom inte kan stå ut längre är ju inget annat än ett sjukligt beteende från Hakelius.
Det som hålls så viktigt är ju att man delar med sig av sina känslor och att man hanterar dom tillsammans. Det är raka motsatsen mot det som Hakelius försöker projicera på mig. Men självklart, han är ju faktiskt skribent, han vet bättre hur mina relationer fungerar än jag gör. Han har ju en del "liknande" exempel från 70-talet som slutade illa och dom har ju jag ingen koll på så då har han ju kanske rätt. För han säger ju det.
"Så sluter det nog den här gången också."
Varför inte ta reda på det istället för att dra liknelser till exempel från 70-talet och säga att det nog slutar så den här gången också?
Jag menar, dom provade ju det här med folkval i tyskland på 30-talet och nazisterna vann. Så slutar det nog den här gången också så vi ställer in alla folkval i fortsättningen.
Konstruktiv argumentation från höger-hakke...

Sen den avslutande skojigheten, "Men vad ska man då säga om tron att det finns två, tre eller till och med fem personer som vill se dig äta frukost varje morgon? Vilken härlig optimism."
Fyndigt Johan, kom du på den helt själv?
Jag känner sån frustrations inför det att jag inte ens vet var jag ska börja.
Ska jag börja med att kritisera hur han definerar kärlek åt alla andra, eller hur hans exempel inte är riktat mot för poly utan finns lika mycket i mononormen, eller hur han menar att en optimistisk syn på kärlek är något dåligt, eller helt enkelt bara hur substanslöst det är. Det är en massa ord som låter bra ihop bara. En fyndig replig som har väldigt lite med verkligheten att göra.