Tjejer föder barn och gissa om de är medvetna om det. Det är deras gemensamma erfarenhet. Killar, då, vad har vi gemensamt, vid sidan av äggstocksavund?
Vi hade lumpen. Det var inte mycket att komma med i jämförelse, men det var den enda könsgemensamma erfarenhet som fanns att kontra med, när tjejerna började snacka förlossning: Killar gjorde lumpen och gissa om vi var medvetna om det.
Nu finns inte det heller. Det var åratal sedan killar i allmänhet gjorde lumpen. Det finns hela generationer av killar som aldrig ätit skägglav, druckit tallbarrste, eller bränt sig på ett kaminrör. Däremot finns det numera gott om tjejer med furirstämma som kan identifiera doften av vapenfett 101 på 100 stegs avstånd.
Och så var det slut med den gemensamma erfarenheten. Liksom med de flesta andra.
Långflygningar brukade, av nödvändighet, vara gemensamma erfarenheter. Man satt där med folk som man inte hade valt, man åt samma geggiga mat, såg samma risiga film, sparkade varandra i ryggen från akter till för och tyckte lika hjärtligt illa om varandra, när man äntligen kom fram.
Men inte ens det är sant längre.
Åkte just med SAS. De har skaffat nya plan. Man sitter rätt bekvämt. I de nya planen finns små, individuella skärmar. På de där skärmarna kan man välja mellan ett dussin filmer. Eller ett dussin olika musikkanaler. Eller ett halvdussin spel. Och det är precis vad man gör. Man drar på sig hörlurarna. Man väljer. Man väljer igen. Och igen.
När man landar har man sett och hört sin egen lilla personliga blandning. Det har alla andra också. Man kan inte gnälla tillsammans vid bagagebandet, för det finns inget tillsammans att gnälla på. Man är inte ens säker på att den som står bredvid en och spanar efter just sitt personliga, kräkgröna väskband, var med på samma plan. För man har haft åtta timmar av personlig, privat, alldeles egen erfarenhet. Man har inte ens hunnit ha så tråkigt att man med växande avsmak studerat sina medresenärer. Man har inte sett dem. De är inte del av ens erfarenhet. Den är inte gemensam.
Så där är det snart överallt.
Vad är det tänkt att vi killar ska prata om, när alla gemensamma erfarenheter som vi kan delta i, har blivit privata? Ska straffet för att man saknar äggstockar verkligen vara livstids isolering?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar