Jag stör mig allt mer på nymoralistäcklet Malin Wollin och nu har hon banne mig gått över gränsen.
Barn till föräldrar som skiljer sig får ärr i hjärtat, det spelar alls ingen roll om separationen var det bästa för alla och föräldrarna inte kunde leva tillsammans, det lämnar spår i själen.Så fan heller att det gör. Självklart, för vissa gör det säkert det. Men att komma och påstå att det är en allmän sanning som gäller alla är över gränsen. Jag tycker inte det är okej att påstå sådana saker och den typen av argumentering är något jag tror/tycker påverkar många negativt.
Om ens föräldrar skiljer sig så ses det som ett stort misslyckande och chansen att man mår dåligt av det är ju så mycket större om folk hela tiden håller på och påstår sånt och säger åt en att man SKA må dåligt om ens föräldrar skiljer sig.
Nä, fy fan...
2 kommentarer:
Jag var 15 nar mina foraldrar forsta gangen namnde skilsmassa, 17 (och utflugen ur boet) nar de faktiskt skilde sig. Jag tyckte bara att det var bra, inte en enda gang slog det mig som jobbigt eller dumt eftersom jag aldrig sett pa dem som kara. Det som satt spar och sar i mig ar ju hur mina foraldrar behandlade mig nar de var tillsammans. For de var olyckliga, arga och inte ett dugg kul att vara runt och jag fick inte stod eller karlek.
Mina foraldrars skilsmassa gjorde att jag kom min pappa mycket narmare och det ar jag skitglad over. Han madde helt plotsligt bra psykiskt och var inte arg hela tiden. Det betyder ratt mycket for ett barn det ocksa.
Ville bara dela med mig, sa jag kan prove your point.
Tack, både för att du hjälper till att bevisa min poäng och att du delade med dig.
Skicka en kommentar