Det enda rationella?

Jag sitter och läser Aftonbladet där det pratas om den nya filmen Det enda rationella, en film där Rolf Lassgårds karaktär förälskar sig i Pernilla Augusts som är gift med hans bäste vän. De två paren kommer överens om att det enda rationella är att alla fyra bor tillsammans. Så Pernilla Augusts karaktär och hennes man flyttar helt enkelt in i villan där Lassgårds och hans fru, spelad av Stina Ekblad, bor.
Åsikterna om lösningen går isär och det finns många starka åsikter i frågan verkar det som. Terri Herrera Eriksson säger t.ex:

Det spelar ingen roll om så hela gräddan av Sveriges relationsexperter tycker att det är en fiffig och generös lösning. Det är en lösning som saknar verklighetsanknytning.

Vilket gör mig lite irriterad. Det finns många exempel på liknande lösningar från verkligheten. På vilket sätt saknar dom då verklighetsanknytning? Jag har väldigt svårt för när personer skriver om något som inte passar dom som om det inte skulle passa för någon, eller att det är fel för dom att leva så osv. Sen tycker jag hennes praktiska komplikationer har rätt lätta lösningar, framförallt om man som i filmen bor i ett stort hus. Hennes avslutning är också rätt trist:

Skulle jag kunna låta min mans älskarinna flytta in hos mig? Är jag sugen på att dricka klorin? Är jag en dörrmatta? Svaret är ett tveklöst, rungande fetnej.Och nej, jag är inte ogenerös. Jag är normalt funtad.

För det första, man behöver inte vara en dörrmatta för att man delar någon med någon annan. Att det, och andra, saker hela tiden förutsätts känns så otroligt tråkigt. Och för det andra, vad är normalt egentligen? Jag har svårt för användandet av "normalt" i dom allra flesta sammanhang, för om man är på något annat sätt så tillskrivs man det negativt laddade "onormal". Med "normalt funtad" menar Terri, så som jag skulle formulera det, helt enkelt att hon är "normativt funtad". Även hennes beskrivning om den kultur som finns i Sverige förstärker min formulering som mer rimlig. Nu är det ju inte felaktigt att använda "normal" så som hon gör, men jag tycker inte om det. Jag slog upp ordet i en ordbok:

normal normalt normala adj.
som inte avviker från genomsnittet (om människor även "mentalt frisk")

och det är just om människor hon använder det. Hon menar att hon inte är avvikande från genomsnittet men implicerar samtidigt, vare sig hon vill eller inte, att hon är "mentalt frisk", och implicerar då samtidigt att någon som tycker på ett annat sätt är mentalt ofrisk. Det är iaf så jag läser "normal" och en av anledningarna till att jag inte tycker om att det används så mycket som det gör.

Sen hade ju relationsexperterna sitt att säga, Sverker Wadstein är säker på sin sak:

Sverker Wadstein är inte lika positiv till att dela kärlekspartner med andra.
– Det blir ofta på den enas villkor. En part känner sig mer eller mindre tvingad, säger han.
Är det inte ett tecken på stor generositet att tillåta sin man att ha en älskarinna – och dessutom låta henne flytta in?
– Visst. Men min erfarenhet är att det i sådana fall handlar mindre om generositet än om svag självkänsla och svagt självförtroende.

Det blir ofta inte på den enas villkor utan fungerar väldigt bra för alla inblandade, också. Jag har själv otroligt svårt för otrohet, jag tycker det är ett helt otroligt svek. Jag kan inte alls relatera till det eller sätta mig in i något som helst egentligen. Mer än att känslan av att dela en partner inte alls behöver vara något negativt. Och jag tycker inte det är så mycket otroheten i sig dom pratar om utan helt enkelt det att dela en partner med någon annan. Så samtidigt som jag vänder mig kraftigt emot Sverkers syn på flersamma förhållanden så kan jag delvis hålla med honom om att det ofta händer att, framförallt, kvinnor går med på mannens älskarinna eftersom dom själva har svag självkänsla. Men jag vet inte, jag har väldigt svårt för att uttala mig om vad dom mår bäst av att göra. Dom kanske är lyckliga så ändå? Och i vilket fall som helst så finns det många som accepterar sin partners älskare pga raka motsatsen, väldigt stark självkänsla. Så pass stark självkänsla att man inte känner att man behöver bli bekräftad med exklusivitet för att känna sig uppskattad och älskad. Det finns så många olika sätt att hantera det hela på och jag gillar verkligen inte hur Sverker väljer att formulera sig. Fast det är också svårt för mig att säga eftersom han antagligen har sagt mycket annat också utan att det kom med.
Men hur det än må vara med den saken kan jag inte alls acceptera dumheterna som han kommer med här:

- Människor får leva tillsammans precis hur det vill, så länge de mår bra och inte skadar varandra. Men ska det vara på riktigt och på djupet så är det svårt att ha sexuella relationer med mer än en.

Vad är "på riktigt"? Om man definierar "på riktigt" som "monogamt" så har han rätt, det blir jävligt svårt. Men det är inte vad han säger. Varför är kärleken mellan två personer mindre "på riktigt" och mindre djup bara för att man inte blir sårad av att den andra knullar med någon annan? Jag tycker det är så tråkigt att så många vill begränsa och bestämma vad som är "riktig kärlek". Varför kan man inte bara låta folk älska och vara som dom vill?
Men det som på vissa sätt är det värsta är att det här är en "relationsexpert". Om han nu är expert, borde han inte ha lite mer koll? Vi skulle aldrig acceptera en fotbollsexpert som inte har någon som helst koll på fotboll utanför Allsvenskan. En kanske är expert på just Allsvenskan, men att ha så dålig koll på annan fotboll skulle inte fungera. Man kan inte dra ordentliga slutsatser om stora frågor utan att sätta in det i ett större perspektiv. Och det är likadant med relationer. För att någon ska vara "expert" förväntar jag mig att dom har en lite bredare syn på saker och ting.

Jag klickade mig vidare till den här gamla artikeln och reagerade lite på Malena Ivarssons frågor och svar om polykärlek.

1. Vad krävs för att leva polyamoröst?
”Erfarenhet och mognad. En förmåga att åsidosätta egna behov. Ett gemensamt mål. Och regler. Munkar och nunnor gör ju på ett annat plan något liknande och de har sekler av rigorösa regler för att hantera konflikter.”

2. Vilka faror finns?
”Om det uppstår slitningar finns det risk för mobbning och intriger. Det blir många relationer att hantera, många psykologiska sår som kommer upp till ytan som det alltid gör i samlevnad. Finns det då inte beredskap och mognad att ta hand om det kan det bli svårt. Det kan också vara en flykt från att möta sig själv genom att alltid vara i olika relationer. För att få fungerande relationer krävs alltid att man också har ensamtid.”

3. Vilka är fördelarna?
”Man får den trygghet som en gemenskap kan ge. Man slipper vara ensam. Och det kan vara bra att slipa av sig genom att hantera många olika människor.”

Jag håller inte alls med om hennes svar så jag tänkte ge mig mina egna:

1. Vad krävs för att leva polyamoröst?
Två eller fler personer att ha kärleksfulla och/eller sexuella relationer med utan att vara oärlig om det.

Sen måste jag bara säga emot "En förmåga att åsidosätta egna behov" som Malena kommer med. Man kan nämligen lika gärna säga motsatsen, En förmåga att framhäva egna behov. Om man i varje relationer framhäver sina egna behov tydligt och sedan ser vilka behov som matchar med varandra så har man, som jag ser det, byggt en fantastisk grund till en fantastisk relation. Jag kan inte alls relatera till Malenas svar som att åsidosätta mina egna behov.
Men det är inget som krävs för att leva polyamoröst. Det är bara ett sätt att relatera till relationer på som jag tycker om väldigt mycket.

2. Vilka faror finns?
Risken att bli sårad finns i dom flesta relationer, såväl tvåsamtkärleksfulla och/eller sexuella som i flersamma, eller vänskapliga för den delen. Jag har svårt att se generella faror med polyamori som inte finns i monoamori också. Men att bli dumpad av flera personer samtidigt på kort tid kan ju för vissa vara mer förödande än att bara bli dumpad av en. Men samtidigt kan jag inte föreställa mig något mer förödande än att tro att man hittat "den enda rätta" och bli dumpad av den...

3. Vilka är fördelarna?
Det är väldigt individuellt. Olika personer uppskattar kärleksrelationer med flera av olika anledningar. Precis som olika personer söker efter olika saker i monogama förhållanden. Några av fördelarna för mig är att jag känner mig helt öppen. Jag känner att jag kan dela med mig av precis alla mina känslor med någon jag har en intim kärleksrelation med. Bara att dela med mig av min attraktion av andra personer och sexuella fantasier som inte alls inkluderar en älskling har jag svårt att se det som accepterat i en monogam relation. Men det hade kunnat funka med rätt person. Men nu kan jag även leva ut det och prata om hur det känns och dela mina känslor. Och att lyssna på och ta del av en älsklings känslor på samma sätt. Det är väldigt härligt och intimt tycker jag.
Sen finns det många andra saker som jag ser som stora fördelar men det handlar ofta mer om att inte gå med på alla dom outtalade regler och förväntningar som finns i "förhållanden" än att leva polyamoröst i sig. Men att inte känna mig begränsad utan istället kunna släppa alla känslor fritt och även leva ut dom utan att behöva hålla det tillbaka för att vara rädd att såra någon jag älskar är ju fint tycker jag.
Sen sade någon en gång att delad kärlek är dubbel kärlek, och lite så fungerar det för mig.
Sen tycker jag om att kunna älska en person för vem dom verkligen är, oavsett om hur dom matchar med mig. I ett monogamt förhållande finns det vissa egenskaper som jag hade behövt ha hos min partner för att det skulle fungera. Om dom hade saknat en eller flera av dessa hade jag förr eller senare behövt göra slut. Nu behöver jag inte det. Jag kan älska en person för vem dom är helt och hållet. Jag behöver inte känna att jag älskar dom mindre bara för att jag har vissa behov dom inte kan tillfredsställa. Jag känner att jag älskar personer på lite olika sätt istället för att mäta det i hur mycket jag älskar dom, så som jag tänker mig monoamorösitet.
Det finns så mycket mer man kan säga om fördelarna också men nu orkar jag inte mer för idag.