Så var OS över för den här gången...

Det har varit ett väldigt trevligt OS, det smög sig liksom på mig och jag var lite trögstartad. Jag har inte följt vare sig skidor, skidskytte, hockey eller alpint öht under vintern så jag kände mig inte så engagerad till en början. När det gäller hockeyn är jag rätt glad för det, jag såg varken Slovakien eller Finlandsmatchen och hade knappt koll på laget efter Tysklandsmatchen. Så Sverige åkte ut innan jag hade blivit involverad, men ändå känns det så surt. Kvarten är liksom bara något man SKA vinna, det är Semi och final/bronsmatch som är det som är spännande.
Aja, desto mer synd tycker jag det är att jag inte följt längdskidåkningen, vilket lag vi har! Södergren, Hellner, Olsson, Olsson, Kalla och Haag! Framförallt är det Charlotte Kalla, vilken helt makalös person. Hon imponerar än mer med sin personlighet än hon gör med sina världsklassiga idrottsprestationer.
Hennes genuint ärliga och varma stöttande av lagkamraten Ida Ingemarsdotter efter stafetten ger mig gåshud bara jag tänker på det. Jag blev nästan rörd till tårar när jag såg det första gången och jag blir det nästan varje gång jag ser det igen. Efter att ha gjort ett makalöst lopp själv lämnar Kalla över till Ida som klarar av att förvalta och slutar på en femteplats. Men är Kalla besviken eller sur på att Ida inte förvaltat det Kalla gjorde till en medalj med sitt makalösa lopp? Nej, tvärtom är hon jättestolt och glad över Idas prestation och sprider en sån varm glädje av att bara vara där och att alla gör sitt bästa att jag blir helt till mig. Nu lyckas jag inte hitta det klippet på SVT Play, jag tror inte det finns där. Men här är ett klipp på när Kalla pratar om just det istället. Utöver vissa av gulden var det OS höjdpunkt för mig, sån värme, sån glädje, sån gemenskap och omtanke är helt fantastiskt att se.