Att prata om det även när man inte vill, och när det faktiskt är ens eget fel...

Prata om det är ett bra initiativ som är på tapeten ganska mycket just nu.
Jag har funderat ända sedan jag först uppmärksammades på det och framförallt angående kommentarer om att alla känner ett offer men ingen känner en förövare.
Jag känner flera personer som varit med om alltifrån överfallsvåldtäkter till irriterande tjatsex till utnyttjande i försvarslöst tillstånd osv och det svämmar över av berättelser kring det.
Men det hörs väldigt lite från andra sidan så även om det tar emot så jävla mycket så vill jag prata om det. Eller det vill jag egentligen inte, men jag tänker göra det ändå, bara för att jag tycker det behövs.
Det var några år sedan och jag var sexuellt intim med en tjej.
Hon var väldigt kåt och vi hade det väldigt mysigt.
Men någonstans tyckte hon det räckte och ville inte mer.
Jag tyckte hennes anledning till att inte vilja mer var fånig och dum. Hon var ju dessutom väldigt kåt och ville "egentligen".
Så jag fortsatte lite till, hon njöt verkligen av vad jag gjorde så om hon bara inte var så dum och fånig så skulle hon ju fortsätta njuta.
Men även om hennes signaler kanske inte var jättetydliga och dessutom tvetydiga så var jag fullt medveten omatt hon ville att jag skulle sluta.
Men jag sket i det. Jag tog mig makten att bestämma att hennes anledning var fånig och att hon ville "egentligen".
Sådär en 20 sekunder senare sade hon till mer ordentligt och jag började tänka "vad fan i helvete är det jag håller på med???", slutade och bad om ursäkt och så.
Jag blir fortfarande illa till mods när jag tänker på den händelsen.
I 15-20 sekunder var jag en våldtäktsman.
Det känns läskigt.