Det blå pillret...

På sistone har jag känt mig sugen på att ta det blå pillret istället, jag känner mig så otroligt uppgiven på världen. Ända sedan jag var liten, sådär 10 år, så har jag haft en stark tro på att samhället hela tiden går framåt. Det kanske inte är en rak och turbulensfri väg, men det är ändå en väg framåt.
Men på sistone, ungefär från det senaste riksdagsvalet, så har jag slutligen insett att det verkligen inte alls är så. Vi har en ("global") ekonomi idag som inte varit så orättvis sedan 30-talet.
Vi har ett styre som bryter ner sociala skyddsnät och sparkar på dom som ligger ned tillsammans med en statsaccepterad rasism man inte sett på länge.
Vi har en könsuppdelning som är lika vidrigt idag som den var för 20 år sedan då jag var liten.
Bara för att jag har ändrat på vilken värld jag har runtomkring mig till det bättre så betyder det inte att världen i sig har blivit bättre.
Det hela är något jag brottats med i ett par år men det som fått bägaren att dricka över är motreaktionerna mot #prataomdet.
Det borde inte gå för något som #prataomdet att skapa en debatt där det blir kritiserat. Ett samhälle där #prataomdet möts med motstånd är inte ett samhälle som är värdigt att existera. Eller ja, Natalia Kazmierskas kritik hade ju iofs en poäng. Men det är knappast den typen av kritik som är vanligast.
Det hat och den misstro som många möts av när dom pratar om sina erfarenheter är så fruktansvärt.
Jag tror jag ska försöka fokusera på positiva saker när Drrling drar igång till våren, men jag är mycket bättre på att klaga och gnälla på saker...