Kärlek, del två.

Igår kunde man läsa en artikel i SvD om Nya ragg som flykt från närhet som jag iofs kanske kan läsa och hålla med om till viss del, även om hela grejen känns sjukt normativ och jobbig. Hela poängen verkar bygga på en normbild av något som alla egentligen vill ha. Jag håller med om mycket i kritiken mot kvinnosyn osv i "raggningskretsar" och för mig ser jag också en extremt stor brist på närhet och intimitet i det hela.

Det som dock gör mig upprörd och irriterad är hur det pratas om "poly" som något där man är rädd för varaktiga relationer. Vilket jag inte alls kan förstå. För mig är det snarare tvärtom, jag är rädd för kortvariga. Jag vill ha långvariga. Om jag gillar någon tillräckligt mycket för att vara med dom vill jag fortsätta vara med dom. Så har mina känslor alltid fungerat. Visst, man kan upptäcka att personen inte var den man trodde men det upptäcker jag isåfall väldigt tidigt innan det har blivit en relation. Man kan också växa isär på olika sätt vilket kan kännas tråkigt men det är sånt som händer. Men annars vill jag gärna hålla kvar vid mina relationer.

Till exempel har jag just nu en relation med någon som jag verkligen älskar och jag ser det som helt självklart att vi kommer ha en del i varandras liv för resten av livet. Jag vet inte hur mycket av det hon håller med om men det skiter jag faktiskt i, det är så jag känner. Men skulle vi haft en "normal" monogam relation skulle vi inte alls haft det lika bra. Vi är för olika på vissa sätt och vi vill lite olika saker och så vidare.
Så för mig att ha en varaktig relation med henne måste jag även ha andra.
För mig är monogamin ofta ett hinder för en varaktig relation då praktiska egenskaper kan komma ivägen, det kan handla om viljan att bilda familj, helt enkelt hur man fungerar tillsammans eller andra sånna praktiska saker.
Det är ju ofta par som verkligen älskar varandra tvingas bryta upp pga olika praktiska anledningar.

Dan Josefsson säger:

Jag tror väldigt många av idéerna om öppna förhållanden är resultat av att vi inte vågar visa våra behov och känslor.

Det uttalandes gör mig både förbannad och helt förbluffad samtidigt. För mig är det ju precis tvärtom. Jag visar precis alla mina behov och känslor för mina älsklingar. Om jag känner känslor för någon annan så delar jag dom. Om jag känner ett behov av att knulla med någon annan så delar jag det, om jag känner ett behov av att vara med någon annan istället ett tag så delar jag det osv. Att dela den typen av känslor och behov har jag svårt att föreställa mig i en "normal" monogam relation, just för att dom flesta inte vågar. (Jag säger inte att det är något som är rätt för alla att dela, vissa vill inte veta, det kan jag förstå, men jag både vill veta och dela dom känslorna. Men jag respekterar om en partner inte vill så klart.)
Vad är det för känslor och behov som jag inte vågar visa som man vågar visa i monogama relationer?

Jag har ett otroligt starkt behov av intimitet och närhet, både fysisk och psykisk. Men det har väll dom flesta antar jag. Exakt hur jag känner och vad jag vill ha det delar jag med mig av helt och fullt och jag blir så förbannad att någon som inte vet ett jävla skit kommer och påstår att jag inte vågar visa det.
Jag har aldrig vågat visa det tidigare, det har tagit mig många år innan jag har börjat visa och dela med mig av mina känslor och behov.
Att jag på något sätt skulle våga visa det mindre bara för att jag eventuellt delar det med fler förstår jag inte alls.

Dom korkade uttalandena fortsätter:

Ett jättebra sätt att hindra att närhet uppstår i en relation är ju att vänstra med ­ andra.

Vad menar han med det? På vilket sätt hindrar man närhet från att uppstå genom att "vänstra" med andra? Nu ställer jag mig emot användingen av ordet "vänstra" också, för mig betyder "vänstra" "att vara otrogen" och att vara med andra är inte att vara otrogen om man inte ljuger om det. Och i "öppna förhållanden" ljuger man inte om det. Alltså kan man inte prata om att "vänstra".
Jag får ingen extra närhet genom att vara exklusiv och lova min älskade att aldrig vara med någon annan osv. För mig får jag mycket mer närhet genom att dela med mig av alla mina känslor, även för andra, och ta del av det samma.
Det ger mig närhet.
Och ibland när man bara är två så existerar ingenting utanför det, jag känner mig nästan ensam med personen i hela universum och helt nöjd med det.
Men det är där och då, den känslan håller iaf för mig inte i sig för evigt. Och det är också en känsla jag kan känna med flera, både samtidigt och vid olika tillfällen.

Han fortsätter prata om "öppna förhållanden" som någon motsats till "varaktiga förhållanden" och hur man kan dra en så korkad slutsats förstår jag inte.
Läs också min tidigare post om kärlek kanske.