Kärlek...

Jag har för det mesta lite svårt att relatera till hur kärlek skildras i filmer, tv-serier, musik och inte minst i vanliga livet.
Det är inte riktigt lika svårt att relatera till som svartsjuka som jag redan pratat om men det känns allt som oftast lite konstigt ändå.
Till viss del pga att svartsjuka verkar ha en roll i dom flesta förhållanden men mest för att jag inte riktigt kan relatera till vad man vill.
Men jag vill egentligen inte hålla på och jämföra mig med vad jag ser som norm utan vill att det ska stå för sig, ändå är det alltid just det jag gör. Blir så sur på mig själv.

Men det är så svårt att veta var man ska börja, hur beskriver man något så diffust men samtidigt så starkt laddat som kärlek?
Man kanske kan börja med att ställa sig frågan: Vad är det för skillnad på vänskaplig kärlek och romantisk kärlek?

Den kärlek jag känner till olika personer skiljer sig mer mellan individerna än mellan "vänner" eller "älsklingar".
Den känslan av kärlek jag känner gentemot en älskling är en något helt än den jag känner mot en annan älskling.
Eller helt annat är det inte, delvis överlappar dom varandra. Men dom skiljer sig åt såpass mycket att jag inte vill kalla det för samma känsla, även om jag kallar båda för kärlek.
Den kärlek jag kan känna gentemot en "vän" skiljer sig inte från kärlek jag kan känna gentemot en "älskling" mer än skillnaden mellan älsklingarna.
Så om skillnaden mellan känslan mot en älskling och en annan älskling är större än den är mellan en älskling och en vän, hur kan jag ha en tydlig skillnad mellan romantisk och vänskaplig kärlek?

När jag har en vän som jag känner kärlek gentemot så spelar det liksom egentligen ingen roll om det är "vänskaplig" eller "romantisk". Vissa hävdar att dom inte ens ser någon skillnad mellan dom två och det är väll ok, men jag gör ändå det. Det är viss skillnad för mig, det är lite olika.
Men för mig finns det ingen klar gräns, dom flyter in i varandra, överlappar varandra, blandas med varandra.
Ju mer jag tänker på det desto mindre skiljer jag dom sig åt egentligen, det är bara olika sidor hos en väldigt bred och diffus känsla. En diffus känsla som dock ibland kan vara skarp som en knivsegg.

När jag älskar någon så finns det nog ingenting som gör mig så lycklig som att ta del av den personens lycka. Ju intimare personen delar det med mig desto lyckligare gör det mig. Vad det är som gjort min älskling lycklig spelar ingen roll, det är hennes lycka/uppskattning för vad det nu må vara som gör mig lycklig.
Om det så är en ny soffa, en liten digital ordbok, en riktigt bra knull, en mysig dejt eller vad det nu må vara spelar inte så stor roll.
Att ta del av hennes lycka/uppskattning är det som är det fina.
Det är också helt fantastiskt underbart att vara den som gör henne lycklig och uppskattande så klart, men lika lite som hon kan vara det enda som gör mig lycklig inbillar jag mig att jag kan, eller ens vill, vara det enda som gör henne lycklig.
Jag kan inte låta bli att jämföra med hur jag ser på andra, vanliga, förhållanden.
När ens älskling är glad för något så mår man bra, varför förändras det helt plötsligt om det handlar om t.ex sexuell glädje?
Då mår man dåligt?
Jag förstår inte det.
Det är upp till min älskling att bli lycklig och glad av det som gör henne glad och lycklig. Mig spelar det ingen roll vad så länge hon blir lycklig av det. Det är det viktiga.
På samma sätt vill jag dela med mig av min lycka med henne.
Men om hon inte vill höra om vissa saker så är det helt ok, jag har svårt att föreställa varför man inte skulle vilja höra men jag respekterar att man känner olika.
För lika lite som jag vill att någon ska komma och applicera sina känslor, sin moral, sina värderingar osv på mig vill jag applicera mina på någon annan.
För jag säger inte på något sätt att mitt sätt är rätt sätt, jag säger bara att mitt sätt är rätt för mig och att jag har lite svårt att relatera till andra eftersom jag har svårt för att föreställa mig deras känslor.
Men även om man inte kan föreställa sig en känsla så kan man förstå och det försöker jag göra.

Jag har också ganska lätt för att få känslor för personer, det finns många underbara personer med många fina sidor jag gillar och faller för.
Men det är knappast alla jag faller för på det sättet som faller för mig, tyvärr. :)
Men det gör inte så mycket för när jag känner kärlek för någon känner jag inte ett behov av att få det besvarat så. Jag känner ett behov av att ha den personen i mitt liv och ta del av den personens känslor.
Jag blir så klart oerhört glad och lycklig om jag får det besvarat och man kan ta relationen till en ny nivå, men jag grämer mig inte för att man inte gör det.
Jag njuter av mina känslor och den relation man faktiskt har som troligen är fin och underbar i sig. Det behöver inte vara mer för att det ska vara värt att ha kvar.

Bara lite tankar och funderingar...