Försenade pride-polykommentarer

Jag hade många fler tankar i huvudet sådär efter föreläsningarna, paneldebatten osv men jag hade inte riktigt energi nog att skriva ner dom då så dom kommer nu istället.

Jag minns inte vem det var som sade det men någon sade iaf att ett lyckat resultat av en mononormativ kärleksrelation är att man dör.
Det är först då man kan se att relationen var lyckad.
En relation som tar slut eller en relation där man är med någon annan under tien är en misslyckad relation alltså är döden efter fullständig monogami den enda lyckade utgången.
Man vet alltså inte om relationen kommer vara en lyckad relation förrens den tar slut och det enda sättet den kan ta slut på utan att bli ett misslyckande är när man dör.
Jag förklarar ganska dåligt tycker jag, han som sade det här sade det mycket bättre.
Men det fick mig iaf att tänka och dra religiösa paralleller.
Där ska man inte heller veta, man ska tro. Man ska tro på en högre makt som någon annan har talat om för en hur den ser ut. På samma sätt som man ska tro på kärleken som ser ut på ett sätt som någon annan har talat om för en hur den ser ut.
Det finns inget sätt att i nuet veta om det man tror på är sant, för att få ett svar på frågan måste man dö.

Med lite historiskt perspektiv kan man också jämföra synen på gudstro och kärlekstro ännu mer.
Förr fanns gud, så var det bara. Det var ingenting att tro på, hans fanns, så var det bara.
På samma sätt var det med kärleken, man skaffade sig en make/maka, skaffade barn, dog. Så var det bara.
Det var liksom inte så mycket att tjafsa om. Det var bara så helt enkelt.
Men allt eftersom våra perspektiv har breddats så funkar det inte längre med "så är det bara". Istället är det mycket fokus på tro, att om du har tro så har du mening i ditt liv.
På liknande sätt tycker jag det är med kärleken, har du tro på kärleken som något du bara delar med en människa för resten av ditt liv har du mening i ditt liv.

Men precis som jag med religion inte alls känner någon mening med att tro på något känner jag ingen mening med att tro på kärleken på det viset.
Jag upplever saker och upplever kärlek istället.
Jag behöver inte tro att en relation jag är i kommer vara lyckad, jag vet att den är det för jag känner det.
Jag behöver inte ha tro på en högre makt för att ha mening i mitt liv och jag behöver inte ha tro på den monogama livslånga kärleken för att ha mening i mitt kärleksliv.

Det var kanske inte så mycket konstruktivt där men det var tankar jag hade som jag ändå vill skriva ner.

Sen är det också med det här att allt handlar om sex för polysar. Det gör mig så arg att folk faktiskt tänker så.
Jag minns inte vem det var som sade det här heller men jag tyckte det var ganska fyndigt. Hur monosar faktiskt deklarerar helt öppet vem det är dom har sex med för tillfället. Det förutsätts om man presenterar någon som sin partner, då har man sex.
Jag kan ha älsklingar som jag har sex med, eller inte, eller nånting mittemellan beroende på hur man definerar "sex".
Det blir lite lustigt att man blir beskyld för att vara för sexfoksuerad när man inte baserar sina kärleksrelationer på sex.
Så nä, det handlar om kärlek.
Sex är sex, kärlek är kärlek.
Kärlek och sex tillsammans är underbart, men det kan dom vara var för sig också.

Tack till Hanna, Andie, Tanja, Jon och Helena för en bra paneldiskussion och ni andra för bra föredrag. Synd bara att jag inte minns alla mina andra tankar som väcktes...