Jag står på ICA och försöker hitta något i bokväg att läsa. Det är mördade barn och landsortspoliser som gäller i år också. Kommer ut med en Piggelin i stället. På stranden snyltläser jag dotterns Kamratposten. Två tjejer har blivit intervjuade efter att de har provat tidningens 101 sommarlovs–tips på saker man kan göra; Vi satte på oss alla kläder och glasögonen bak och fram och sedan gick vi ner till Konsum för att se om någon stirrade. Vi la oss i badkaret med snorkel och provade att säga bokstaven Ö.
Där har ni något som man aldrig har provat. Och det finns 99 tips till. Sminka er som Lordi. Byt namn med varandra för en dag. Häng upp banderoller utanför fönstret för något som ni tror på.
Jag kommer att tänka på Sandra Dahlbergs relationstips i somras till en man som kände prestationsångest för att han var tvungen att leverera sexuellt under semestern.
Hon förslog att han skulle ta med sig ”sin käresta” på picknick och mata henne med plockmat. Alternativt ta med henne på en ”roddtur på en blank sjö”. Jag tror mer på gemensam Lordisminkning eller att dra ner på Konsum och baklängeshandla mat med kläderna bak och fram.
Hur blev vi så konformativa? När blev det så oerhört enkelt och samtidigt så hopplöst omöjligt att sticka ut? Att måla en trävilla randig.
Att spraya nåt bra på sin egen bil.
En sexåring fick frågan ”hur leker vuxna?” häromdagen, och sexåringen svarade: ”De pratar och dricker öl”. Efter KP:s 101 sommarlovstips låter det hyfsat torftigt.
Samtidigt är det ju så det är. Lekar kräfva dessa drycker. Det måste vara i rätt ordning. Man kan inte börja med att fråga sina gäster om man ska lägga sig och snorkla tillsammans i badkaret. Då går folk hem och undrar om man är manodepressiv.
Dricker man en massa öl kan man å andra sidan göra nästan vad som helst. Ställa sig och skaka bilar på väg till ett fotbollsderby och skrika ”Pissa på bilen Kenneth! Pissa på bilen Kenneth!” Sätta kläderna bak och fram. Skriva sitt namn i sanden när man kissar och ropa på de andra så att de också ska se. ”101 sommarlovstips för vuxna människor som inte har druckit varannan vatten”. Och där sitter det ju inte direkt fast.
Så när passerar man den här magiska åldern när man plötsligt måste ha alkohol för att leka med sina polare?
Barn putar med magen i stället för att dra in den. Barn testar gränser och barn kan leka med varandra utan att dricka ett sexpack först. Men en dag finns den bara där. Den plötsligt påkomna oron för creddighet och för hur man ser ut och för hur det skulle se ut. Självmedvetenheten som växer till sig under puberteten.
Jag minns en historia som en polare berättade en gång. Han hade varit ute och tågluffat och redan på väg ner mot Tyskland hade han och hans kompis fått sällskap av en tredje kille som hade hakat på. Killen hade varit som en golden retriever. Sällskapssjuk, glad och entusiastisk. I tajta, röda Adidasshorts (som var tajta på ett kvarglömt och fastvuxet sätt) välkomnade han sig själv i gänget.
Planen var att de skulle försöka skaka av sig honom i första bästa stad. Vilket var lika lätt som att skaka sig av Lassie. Någonstans nere i södra Tyskland blev de desperata. Stämde träff med honom på stan samtidigt som de satte sig på ett tåg söderut. De hade rätt sorts shorts, och rätt sorts världsvana uttryck. Det hände inte så mycket. De träffade inga människor. De satt på caféer i olika städer och tittade på torg och människor.
Överallt stötte de ihop med killen i de röda shortsen. Satt de i en grekisk hamn kom han omgiven av en grekisk storfamilj. Var de i Italien kom han gående i sina röda shorts med ett gäng sjungande italienare.
De var den svartvita bakgrunden i en Truffautfilm och killen i de röda shortsen var det kolorerade inslaget i en Judy Garlandmusikal.
Så oerhört töntig. Och så oerhört glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar