...

Mitt indiepophjärta blöder och längtar efter något som jag inte ens längre tror finns.
Det finns fortfarande en stor del av mig som längtar efter det där, det där jag drömde om när jag var tonåring, det där som kommit att forma en så stor del av vem jag är, det där som jag inte riktigt vågade dela med andra. Jag trodde inte dom skulle förstå, jag trodde inte dom skulle vara kapabla att förstå vad det var jag längtade efter. Jag förstår det knappt ens själv längre, jag tror inte ens längre det existerar. Men drömmen var fin, drömmen var det som drev mig. Vad är det som driver mig nu när drömmen är borta? När jag inte längre tror på illusionen om "det där"? Verkligheten har förvånat och överaskat mig, jag har upptäckt många saker som jag inte hade en aning om. Många saker har varit än mer underbara än jag tänkt mig dom. Men en del av mig saknar fortfarande "det där". Och mitt indiepop-hjärta lider längtansfullt och martyriskt. Hur tillfredsställer man en längtan av något som inte finns? Det spelar ingen riktig roll hur lycklig och nöjd jag känner mig, mitt indie-pop hjärta fortsätter blöda, längta och lida. Är det bara en kvarlevande smärta från tiden när jag kände mig ensam och oförstådd? Är det den eviga längtan efter det ouppnåbara? Är det helt enkelt sorgen efter insikten att det man längtat efter och drömt om så länge inte existerar? Jag vet inte ens om jag vill bli kvitt den här smärtan eller inte. Den har haft så stor del i att forma mig och mina tankar och det har varit en så stor del av mig dom senaste 15 åren att jag inte vet vad jag skulle göra utan den. Och även om jag vet om att "det där" faktiskt inte existerar så känner jag fortfarande en förhoppning om att bli motbevisad. Det är en drivkraft som jag inte vet om den är mer destruktiv eller konstruktiv. Den är väldigt motsägelsefull på många sätt, samtidigt som den står ivägen för min lycka genom att aldrig bli nöjd och bara lida så är den också en av mina största källor till inspiration. Jag hanterar det ganska bra just nu, jag fokuserar mer på dom bra sakerna jag har i mitt liv och uppskattar och njuter av dom. Men tyvärr så underskattar jag också alla dom sakerna eftersom dom inte ens är i närheten av att tillfredställa den längtan som fortfarande glöder i mitt indiepophjärta. Hur mycket positivt dom än ger mig så känner jag mig aldrig riktigt nöjd med dom. Jag har också svårt att veta vad det är jag söker efter egentligen. Vissa saker vet jag, men det räcker inte. Och när jag letar efter dom sakerna jag vet att jag vill ha blir det också att jag hela tiden sätter väldigt högra krav och det är väldigt få personer som då når upp till dom. Är det för få? Sätter jag för höga krav? Jag sätter inte högre krav på dom än jag sätter på mig själv. Men dom högra krav jag sätter på mig själv i försök att bli en bättre människa kanske inte lämpar sig att sätta på andra? Men om jag sätter lägre krav på andra än på mig själv, vad säger det? Jag känner mig nog fortfarande ganska ensam på många sätt, även om jag inte är det. Jag tror nog mest mitt blödande indiepophjärta vill ha en kärleksfull, tröstande kram. Lite förståelse från någon som vet vad jag förlorat och vad det är jag saknar.
Jag börjar tänka på gamla kärlekar, dom där som aldrig fick veta vad jag kände. Dom där jag bara älskade på håll, dom där jag trodde var så perfekta, dom där som inte fanns. Min kärlek till dom är fortfarande så stark att jag kan låta den skölja över mig och ta mig var som helst. Var gör man av kärlek som man har när det man älskade inte längre existerar? Alla känslor är på något sätt kvar men dom har ingenstans att ta vägen längre. Inte ens fantasierna finns längre kvar och försöker jag ändå ta dom dit känner jag bara tomhet.
Nästa vecka ska jag se Morrissey på hovet. Vill du följa med? Jag har en biljett över.