Som med den här frågan.
Fråga: Jag är en man, 42 år, och jag är svårt rörelsehindrad och helt rullstolsbunden. För ett tag sen var jag ihop med en 23-årig tjej och vi var ordentligt kära i varandra och allt var frid och fröjd tills vi skulle ha sex. Jag insåg att vi måste kommunicera för att få det att funka, men hon ville att det skulle komma naturligt – vilket det inte gör i min situation. Ju mer jag ville prata om det, ju mindre intresserad blev hon av att ha sex. När vi väl hade sex på ”hennes villkor” kände jag mig passiv och otillräcklig – hon gjorde saker på mig som att runka, suga och rida mig – men när jag ville slicka henne ville hon inte. När jag sa att jag ville hitta ett sätt så att jag åtminstone kunde smeka henne sa hon: Tänk om inte jag vill det då? Senare dumpade hon mig och mitt liv blev svart. Vad gjorde jag för fel? Jag har alltid trott att kommunikation var A och O när det gäller sex...
”Knäckt av kärlek”
Linn svarar: Trots dina smärtsamma erfarenheter, så hävdar jag ändå med bestämdhet att kommunikation, i både ord och handling, är kungsvägen till ett bra sexliv. Kan man inte kommunicera med varandra, så blir innehållet ofta flackt, ensidigt och icke dynamiskt. De allra flesta vill ha upptäckarglädje, nyfikenhet och kreativitet tillsammans med sin partner. Du har en annorlunda situation eftersom du har ett svårt handikapp, men desto viktigare blir det att prata om förväntningar, rädslor, erfarenheter och längtan. Kanske blev hon skrämd och rädslan tog överhanden? Kanske handlade hennes dumpande mer om hennes egen oförmåga än om dig? Fortsätt att tro på dig själv och fortsätt att ha öppna dialoger.
Ja, men tänk om hon inte ville det då? Tyvärr verkar hon inte varit särskilt bra på att kommunicera och det är ju ett problem. Men om hon inte ville bli slickad och smekt så ska man väll respektera det lika mycket som om hon kanske inte vill bli munknullad tills hon spyr tycker jag. Jag förstår verkligen att man kan känna sig otillräcklig om man inte får vara den aktiva mannen. Kanske framförallt om man har ett funktionshinder. Och det kan vara viktigt att få kommunicera fram den känslan till ens partner. Men vad är lösningen på den känslan? Den är inte nödvändigtvis att få göra dom sakerna utan det handlar många gånger helt enkelt om att bli bekräftad. För om hon nu inte vill göra vissa saker, på vilket sätt blir man tillräcklig om man gör saker hon inte vill göra? Man lever inte upp till normen, och det är tragiskt att känslan av att inte leva upp till normen är starkare än att man lever upp till sin partner. Jag känner igen det.
Och dumpandet, handlade det om just det sexuella eller var det av andra orsaker?
Sen håller jag ju med Linn Heed om att man ska tro på sig själv och fortsätta förhålla sig på det sättet man tycker är bäst, i det här fallet med öppen kommunikation.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad i Heeds svar det är jag har emot, men det är väll att hennes svar känns så normerande.
Och vill verkligen dom flesta ha "upptäckarglädje, nyfikenhet och kreativitet tillsammans med sin partner"?
Kanske är det hennes mindre trovärdiga spekulationer om dumpandet i sig som gör att jag känner sån aversion mot hennes svar?
Hon vill väl men det känns fel för mig. Men jag kanske bara är känslig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar