Göran Hägglund, en man av folket!

Det var över en månad sedan Göran Hägglund gjorde sitt utspel i DN om "Sveriges radikala elit" där han fortsätter på linjen med "verklighetens folk" som han startade under almedalsveckan. Men det är först nu jag känner att jag har något att säga, hans retorik med "verklighetens folk" är som direktöversatt utifrån den amerikanska kristet konservativa högern som pratar om "the real America" och det överraskar mig inte direkt att det är dit han går för att hämta sin inspiration. Det finns så mycket stolligheter i hans text att jag inte vet var jag ska börja. Kanske med att påpeka det faktum att det är lite konstigt att sitta i regeringen och klaga på överheten som bland annat Lena Sundström tagit upp. Om man själv är staten, vem är överheten?
Eller kanske det faktum att prata om "verklighetens folk" och en kristen tro på gud inte direkt går hand i hand i dagens Sverige som Jinge.se?
Eller kanske det faktum att den politik som Göran Hägglund vill föra knappast går hand i hand med det som Jesus predikar som Magnus Bard illustrerat så bra på bilden här ovanför?
Eller varför inte börja prata om likheterna med Ny Demokrati som också använda sig av "verklighetens folk" som Martin Halldin i ETC?
Eller helt enkelt dissekera det han säger och visa upp det som den populistiska smörja det är som Hanna Persson i ETC?
Men dom sakerna har dom personerna redan gjort, istället tänkte jag bara fortsätta med det jag pratade om igår med genomtänkt mot känsla och naturlighet.
Det mesta som Hägglund argumenterar om kan sammanfattas med är det normalt, vanligt och ogenomtänkt är det bra. Varför ska man behöva tänka på saker? Han försöker hela tiden försvara "verklighetens folk" att få vara som dom är utan att behöva ifrågasättas. Det är samma argumentation och samma retorik som alla amerikanska anti-intellektuella använder sig av. Jag förstår inte varför det här sättet att tänka är så populärt i vissa kretsar. Varför det är dåligt att analysera och tänka igenom olika saker. Varför det är bra att bara låta allting vara som det är, låta bli att försöka se andra sammanhang än dom mest uppenbara som känns rätt.
Att vidare argumentera att "eliten" ska lämna "verklighetens folk" ifred och låta dom leva som dom vill. Varför ska strukturer och åsikter ifrågasättas?
Som vardagsrasismen, ska vi inte bara låta folk vara främlingsfientliga om dom vill? Varför ska det ifrågasättas? Varför ska anledningarna till att man känner som man gör analyseras och statistiken man har en föreställning om kompliceras? Enligt en SIFO-undersökning som presenterades i SVTs Agenda häromdagen så tycker 18% av det svenska folket att det skulle vara bra om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. 18%. Återigen vill jag påpeka att problemet med Sverigedemokraterna är inte att dom kanske kommer in i riksdagen, att dom kanske skulle lyckas få 4% i ett val. Problemet är mängden svenskar som sympatiserar med deras sätt att se på dom här frågorna. 18% tycker det skulle vara bra, 14% vet inte. Det är väldigt väldigt många i Sverige som tänker på samma sätt som Sverigedemokraterna. SD som förövrigt tycker Hägglunds retorik är så bra att dom själva kommer att börja använda sig av den och prata om "verklighetens folk". För det är samma grupp jag ser Hägglund fjäska med. För det är så "verklighetens folk" tänker, dom vill inte bli tillsagda av någon elit att deras föreställningar och fördomar om kön, sexualitet, ras, kultur, folkgrupper och sånt inte stämmer. Dom har sin uppfattning, varför ska dom tvingas lyssna på någon som forskat på ämnet och kommit fram till något annat?
Men jag tror grunden till skillnaderna mellan mitt och Hägglunds perspektiv är ganska enkelt att komma fram till, för att ta det här citatet:

En myndighet som bland annat skall svara för opinionsbildning och bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de normer och föreställningar som präglar folkflertalet.

Bara några exempel på den slags verklighet som med djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att den egentligen hör hemma i Monty Pythons repertoarer. Man förundras.

Han tycker det är nonsens att aktivt försöka synliggöra normer och föreställningar. Känns det rätt, är det rätt. Jag tycker däremot det är viktigt att synliggöra normer och föreställningar, att aktivt jobba med dom. Vår hjärna fungerar på så sätt att den kategoriserar saker på ett väldigt effektivt sätt, något som vi måste använda vårat rationella tänkande och förnuft för att motarbeta om vi vill undvika att vara fördomsfulla och hemmablinda.
Och rationellt förnuft är raka motsatsen till sunt förnuft, sunt förnuft är inget annat än att följa det som är norm. Rationellt förnuft är att tänka igenom och analysera.
Men vad är då så dåligt med att ha starka normer och föreställningar?
Ja, dels vill jag påstå att rasism, sexism och andra fördomsbaserade ismer en självklar följd av det sättet att förhålla sig.
Sen är det också så att ju snävare norm man har desto fler ramlar utanför. Som i sexualundervisningen i skolan, om den bara tar upp det penisvaginala samlaget när det pratas om sex så hamnar väldigt många utanför och får ingen relevant information. Och det gäller också genusfrågor, man kan ha många olika åsikter om könsroller och hur det ska hanteras men med snäva och givna könsroller finns det alltid dom som hamnar utanför och det är aldrig okej.
Men Göran Hägglund bryr sig inte om dom som faller utanför, han bryr sig bara om dom som uppfyller normen. Det är dom som är "verklighetens folk" och det är dom han tycker samhället ska forma sig efter.
Alla som faller utanför får anpassa sig på dom villkor som är givna.
Och den åsikten argumenterar han för, som socialminister, genom att använda ett underdog perspektiv.
Jag är ordlös...