Samkönat giftermål i kyrkan...

Ja, så blev det då ett ja för samkönat äktenskap även i kyrkan. Jag vet inte riktigt vad beslutet innebär, präster har fortfarande rätt att vägra viga samkönade par och grejer. Jag orkar inte riktigt sätta mig in ens i dom små detaljerna kring beslutet. Kyrkan intresserar mig inte och jag tycker det är fel att den har någon juridisk makt öht.
Så länge man pratar om äktenskap som innebär särskilda regler som staten lägger sig i så tycker jag bara staten har med det att göra. Vill man ha en ceremoni i kyrkan så varsågod, det har inte jag med att göra. Gör vad du vill.
Jag har svårt att förstå varför så många är glada över det här beslutet, eller, jo, det är trevligt med mindre förtryck och diskriminering. Men jag ser det mest som bara ännu en sak som bibeln har fel om. En bok som påstår att Noah levde i 950 år tycker att det är fel med samkönad kärlek och därför ska vi ens lägga någon som helst vikt vid det. Vad fan är det för samhälle vi lever i? Detta är helt galet. Vi har seriöst en debatt där ena sidan argumenterar utifrån en bok där folk lever i flera hundra år och sen blir man glad över att den sidan får ta ett steg tillbaka? Har vi lagt ribban så lågt? Hur kan vi ens acceptera att en grupp som argumenterar utifrån en sagoberättelse har någonting att säga till om över en annan grupp människor? Dom får självklart leva sina liv som dom vill efter vilka regler dom vill. Men att dom ska ha någon juridisk makt öht är helt befängt.
Därför har jag mycket svårt att finna någon glädje i kyrkans beslut att tillåta homoäktenskap. Jag är visserligen lite glad och stolt (av någon oförklarlig anledning) över att svenska kyrkan har färre jubelidioter än dom flesta andra kyrkor.
Men jag har svårt att förstå den glädje som Helle Klein eller Elin Grelsson känner.
Det är många människor som kämpat hårt för det här och det är många människor som det här betyder mycket för, jag är glad för deras skulle. Men jag förstår det inte alls.
Jag förstår mig helt enkelt inte på religion öht. Elin Grelsson nuddar lite vid det när hon skriver:

Hur kan man tillskriva sig en tro, som samtidigt utestänger en? Hur kan man vilja bli medlem i ett religiöst samfund, som samtidigt påpekar att vissa aspekter i den man är inte är okej?

Ja, hur gör man det? Jag kan inte förstå hur man gör det och jag kan absolut inte förstå varför man skulle vilja det. Eller jo, jag tycker också det är jobbigt att bli utestängd och diskriminerad även om det är av personer vars åsikter jag inte respekterar. Även om jag egentligen inte bryr mig om vad dom tycker så kan det kännas lite jobbigt.
Jag minns att KG Hammar, vår förra ärkebiskop, var sommarpratare för en massa år sedan och jag minns att han sade massa saker som lät ganska bra. Han pratade om Jesus och Kristendomens kärleksbudskap och hur det var det viktiga. Det lät fint och bra och även om jag inte kan förstå så kunde jag iaf på något sätt respektera det.
Något jag däremot inte ens accepterar är när man uttalar sig som kristdemokraten Lennart Sacrédeus gör till Nyheter 24.

– Men den tanken bygger ytterst på kärleken till gud. I slutändan innebär det en kärlek och respekt inför budorden. Betänk då det fjärde budordet: "Hedra din fader och moder".

Eh, ok. Betänk då det andra burdoret: "Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn." eller det tredje: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig." Ska vi ha en lagstiftning som ser till att vi följer dom också? Idiot.
Jag förstår mig inte på hur man kan använda selektiv läsning av en bok som ett absolutistiskt argument. Antingen läser du boken selektivt eller så läser du den absolutistiskt. Du kan inte blanda.
Jag vet inte alls vad jag vill komma fram till eller säga, bara tankar jag ville få ur mig...