Göran Hägglund och föräldraskapet...

Via Twitter fick jag höra talas om att Göran Hägglunds nya pratpunkt "relationslinjen" och det visar sig vara en opinionsartikel i Svenska Dagbladet, var annars.
Han inleder med att fortsätta hylla arbetslinjen som inte bara en succé utan som en nödvändighet för att vända ett land på vägen till kollaps.

Alliansens arbetslinje har tagit oss till regeringsmakten. Det är också den linje som varit naturlig att enas kring. Socialdemokratins år vid makten hade allt mer vridit idén om arbetets värde mot nollpunkten. Sverige var 2006 i ett skriande behov av en förändring i synen på arbete kontra bidrag.

Arbetslösa 3e kvartalet 2006: 302.100 (precis innan Alliansen tog över makten)
Arbetslösa 4e kvartalet 2010: 357.800 (Efter ungefär 4 år med arbetslinjen)
Källa: SCB

Ja verkligen, oj, vilket skriande behov vi hade.
Visst har den ökade arbetslösheten en hel del med den ekonomiska krisen att göra, men det jag vill visa på är den nedåtgående trenden vi hade även innan Alliansen tog över.
Att då påstå att Sverige hade ett skriande behov av en förändring känns rätt absurd.

En ensidig fokusering på arbetslinjen tar inte hänsyn till livssituationer.

Det är någonting Göran Hägglund som Socialminister och ansvarig för bland annat sjukförsäkringarna vet väldigt mycket om. I arbetslinjen finns det inte utrymme för att ta hänsyn till livssituationer.

Det är därför det är så svårt att få gehör för att föräldrar friare ska få disponera det offentligas kostnader för en barnomsorgsplats för att exempelvis kunna vara hemma efter föräldraförsäkringens slut, eller gå ned i arbetstid.

Eller jaha, han menar att det är dåligt att det inte finns utrymme för att ta hänsyn till livssituationer.
Men bara i livssituationer som innebär att man är förälder, livssituationer som innebär att man har funktionshinder och smärtor ska ignoreras.
Du är allt en trevlig prick Göran. (see what I did there?)

I ett sådant klimat känns pressen på enskilda ibland outhärdlig. Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.

Jag tycker det känns så himla fint av Göran att argumentera om att föräldrar ska ha utrymme för att kunna jobba mindre men att funktionshindrade och sjuka ska jobba mer.
Alltså, Göran Hägglund, vad fan är det för fel på dig?