Internet är på riktigt!

I Aftonbladet läser jag ännu en kolumn av en äldre person som ojar sig över det här med internet. Den här gången är det Elisabet Höglund som skriver att vi snart inte kan prata med varandra längre och det gör hon även i en intervju i Dagensmedia.
Det jag verkligen hatar när gamlingar pratar om Internet är att dom skiljer mellan vad som sker på Internet och på vad som sker i Verkligheten. Som att dom två på något sätt är olika saker.
De pratar om det helt utan att inse att många av oss faktiskt lever vårat verkliga liv lika mycket på internet som vi gör det på andra sätt.
Till exempel att jag prioriterar mina närmre bekantskaper efter emotionell närhet istället för geografisk närhet betyder inte att jag inte befinner mig i "verkligheten".
Det är också rätt jävla humoristiskt att hon klagar på bloggar och andra skrivna medium i en jävla kolumn i en tidning!
Bloggande är precis det hon ägnar sig åt, alltså det är så jävla fascinerande när jag börjar tänka på det.
Hon klagar på att folk skriver saker för att märkas samtidigt som hon själv gör just det.
Vilket leder mig in på att hon använder "vi" hela tiden i sin kolumn, vilket är ett retoriskt grepp som känns så jävla unket.
Hon menar ju inte alls "vi" när hon skriver, hon menar "dom" eller nått. Hon menar inte sig själv. Hon pratar om andra. Att då använda "vi" istället för att det inte ska låta dömande är så trist och unket.
Men som jag påpekar så borde hon mena "vi" eftersom hon gör precis det hon klagar på, fast hon gör det i en papperstidning och på nätet istället för exklusivt på nätet.
Skulle hon få för sig att påstå att en papperstidning eller en pappersbok inte är på riktigt?
Vad är det som gör att Internet inte är på riktigt?
Det handlar om kommunikation, vare sig det är på papper, stentavlor eller på internet så är det kommunikation.
Internet har dessutom möjlighet till både text, ljud och bilder.
För att ta ett exempel, det var lite folk hemma hos mig igår, vi gjorde och åt sushi och tårta och umgicks och hade trevligt.
Medan vi höll på och göra sushin så kollade jag min mail och snackade lite på msn med en kompis som bor i Finland. Hon saknade oss och hade gärna velat vara med, så jag satte på ett videosamtal och så var hon med lite, pratade med oss och hälsade på personer hon inte träffat.
Det var ett kul, trevligt och bra sätt att känna lite närhet och gemenskap till en person som man inte träffar så ofta längre.
Döm av min förvåning när jag sen läser jag i tidningen en gammal kärring som pratar om att internet gör att vi ungdomar inte kan prata med varandra längre.
Det är inte för inte att jag känner mig förolämpad liksom.

Vi blir till slut så upptagna av våra konstgjorda liv i cybervärlden att vi snart inte bryr vi oss om ”riktiga” människor längre. Vi söker inte livs levande kompisar och vänner att umgås med. Vi förlorar till slut vår förmåga att prata med varandra ”på riktigt”. Vi talar nästan inte med varandra i telefon längre.

Liksom, VAD I HELVETE ÄR DET SOM GÖR TELEFON TILL MER PÅ RIKTIGT ÄN INTERNET?
Galna jävla kärringjävel.
Det är extremt ovanligt med personer som inte söker "livs levande kompisar". Ensamhet är någonting jag skrivit en del om här på bloggen tidigare och någonting som berör mig väldigt starkt.
Jag har alltid haft kompisar runt omkring mig, nästan iaf. Men jag har ändå under större delen av mitt liv känt mig ensam då det har funnits delar av mig som jag inte fått utlopp för.
Men de delarna fick mer och mer utlopp när jag fick bättre och bättre tillgång till internet.
Jag lärde känna mig själv på helt andra sätt i kontakt med personer där fler delar av mig själv fick komma ut. När jag kunde leva ut mer av mig själv så lärde jag känna mig själv bättre och jag hittade många nya bra bekantskaper.
När jag tänker efter så är det så att de egenskaperna som jag tycker är mina bästa egenskaper är egenskaper som jag har utvecklat tack vara internet eller personer som jag lärt känna genom internet.
Och bland de viktigaste och bästa personerna i mitt liv som jag inte lärt känna på internet har jag lärt känna och kommit nära tack vare egenskaper jag utvecklat tack vare internet.
Rosemari på Kulturbloggen skriver också om att hen har fått djup vänskap tack vare cybervärlden och jag tänker lite kring vad det finns för sociala mötesplatser i samhället.
Jag tycker inte det finns så många om det handlar om att faktiskt prata med varandra.
Att lära känna någon lite mer på djupet och inte vara formad av fördomar och antaganden så är internet helt överlägset någonting annat jag provat på eller känner till.

Det finns problem med internetberoende och det är dåligt men att prata om hela den sociala rörelsen som något destruktivt är bara djupt okunnigt och gubbigt.