tisdag, februari 01, 2011

En explicit könsroll är inte nödvändigtvis en viktig del för vem man är

Alice Teodorescu skriver en hopplöst kass debattartikel i Aftonbladet om att Svenska kvinnor klär sig som män och att Kvinnlighet är inget som ska gömmas undan i formlösa, illasittande plagg.
Den är rent ut sagt usel på flera sätt men framförallt blir jag så trött på formuleringar som dessa:
Vari bottnar den konstanta ängsligheten och rädslan för att vara och uttrycka den man är?
Bara för att jag inte uttrycker min könsroll så betyder det inte att jag inte uttrycker vem jag är! Din förbannade jävla jubelidiot!
Det är ett så makalöst idiotiskt uttalande att jag baxnar!
Det är en helt avskyvärd syn på människor. "Men, varför uttrycker du inte vem du är?" Därför att jag kanske inte är det du tror att jag är. Jag uttrycker den jag är, inte den kvinna/man du tror att jag är.
Chanel förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel.
Den här helt vidriga argumentationen utifrån att Kvinnan på något naturligt sätt fungerar på det viset.
Alltså jag blir så upprörd över dom här vidrigheterna att jag inte kan fortsätta formulera konstruktiva meningar.
Vad I Helvete?
Men framför allt förstod Chanel att klä kvinnor som kvinnor
Vad i helvete?
Jämställdhet handlar inte om att sudda ut skillnaderna mellan det traditionellt kvinnliga och det traditionellt manliga. Jämställdhet handlar om dessa världars, och därmed alla individers, rätt till samexistens.
Och att en bara för att en är kvinna/man inte ska behöva tryckas in i en sån roll eller bara för att en är kvinna/man ska vara utestängd från det andra. Och allt där emellan.
Vad i helvete?
I stället ska kläderna på en fullvuxen kvinna, signalera mognad, självkännedom och stolthet. På solsemestern såväl som i styrelserummet.
Och om man som fullvuxen kvinna inte vill signalera detta?
VAD I HELVETE?

Jag tycker det är ett stort problem att kvinnliga uttryck nedvärderas, men detta är en avskyvärd krönika.

1 kommentar:

Anna sa...

Bra rutet! Jag tror att Alice Teoderescu och andra människor som uttrycker sig i termer som "bejaka sin kvinnlighet" och andra floskler, utgår ifrån att kön är det första definitionen som alla utgår ifrån. Vilket jag inte känner igen mig i alls. Jag ser mif främst som människa, sedan kommer min personlighen och en massa andra definitioner, mitt kön, kvinna, kommer ganska långt ner på listan. Det kanske är därför jag blir så provocerad när folk säger saker som "ni tjejer är så..." att man förutsätter att jag tänker exakt likadant som alla som råkat födas med samma kön, oavsett faktorer som uppväxt, intressen, utbildning, värderingar osv.