Polyamori ur ett "nordiskt" perspektiv

Jag hittade en lite speciell bloggpost om polyamori och polygami ur ett lite annorlunda perspektiv. Den är skriven som ett bemötande på en Metro-krönika, Samlivet blir effektivare med polygami.
Jag orkar inte bemöta inlägget som helhet men kan inte låta bli att ta ur några godbitar:

Monogamin kan sedan vara hur “mossig” som helst, men den innebär i varje fall inte att kvinnor är handelsvaror som säljs av sina föräldrar för att vinna pengar eller allierade.

Nä, det har ju aldrig varit så att kvinnor gifts bort som handelsvaror i monogama samhällen. Det har bara varit i polygama.
Herregud vilken trött sarkasm jag kommer med, men jag vet inte vad jag ska svara på det där. Att kvinnor har lovats bort som handelsvaror finns det många exempel på även i monogama samhällen genom historien. Det är knappast exklusivt för polygama samhällen.

Det bör avslutningsvis påpekas att det inte är av moralistiska skäl vi ställer oss tveksamma till företeelsen polyamori, utan det baseras på en analys av vad som fungerar bäst i längden för oss nordbor, både på individnivå och för samhället i stort.

Men så bra då att ni vet vad som är bäst för alla på individnivå. Hör ni det nu alla ni polyamorösa som läser det här. Ni har fel. Egentligen vore det bäst för er om ni lade ner det där med polyamori och blev monogama istället. Det är bäst för er. Det har Oskorei sagt och då är det så. Även om ni kanske tycker annorlunda så har ni tydligen fel.

Exempelvis kan nämnas att Neil Strauss i sin bok Spelet tar upp en del polyamorister och deras flärdfulla leverne, vilket först kan ses som ett argument för det. Problemet är bara att det fungerar dåligt för de polyamorister som beskrivs, de får antingen problem med svartsjuka eller känslan av tilltagande meningslöshet. Vilket är fullständigt förutsägbart om man utgår från en evolutionär förståelse av människan i gemen och nordbon i synnerhet.

För det första känns det ju inte direkt förtroendeingivande att ta upp Spelet i någon form av vetenskaplig sanningsobjektivistisk argumentation, om det är sånna källor man baserar sin uppfattning på tycker jag man kan gå och lägga sig istället.
För det andra påminner det där om meningslöshet mig väldigt mycket om det man läser om i kritik mot ateism. Att man saknar mening i livet och känner att allt är meningslöst. Att man behöver något att tro på för att hitta mening i livet. I deras fall Religion. I det här fallet, exklusiv kärlek.
För det tredje förstår jag inte riktigt "problem med svartsjuka". Det får man ju hantera, det är inte omöjigt. Och jag ser minst lika mycket svartsjuka i mono-förhållanden som i poly-förhållnaden. Jag ser ganska mycket mer i monoförhållanden faktiskt, men det är ju mitt egna perspektiv. I ett större perspektiv är det nog inte lika snedfördelat.
Och för det fjärde, om förutsägningen är felaktig, vad säger det om alla andra slutsatser ni har dragit?
Oavsett vilka biologiskt och sociala evolutionära faktorer som har fått oss att komma dit vi är idag så kan vi anpassa oss ganska enkelt till att fungera som vi vill fungera.
Människan är en väldigt social och anpassningsbar varelse. Underskatta inte det.