fredag, november 13, 2009

Grejen med kvinnliga väsen...

Indie-popkulturens förmåga att skildra tjejer som någon sorts väsen är ett väldigt intressant ämne som jag tycker säger väldigt mycket om könsroller och framförallt kvinnlighet.
Jag känner att jag vill länka till lite olika ställen som bakgrund till den här posten då den inte riktar sig till något specifikt utan allt möjligt. Först är det två poster om väsen-fenomenet hos Vi som aldrig sade sexist, här och här, sen är det Rebecka Ahlberg här och här, Lisa Magnusson här, Isabella Ståhl här och till sist även Elin Grelsson här även om hon inte snackar om just väsen så är det ändå någonting som jag tycker hänger ihop med det. Nån sorts manlig klubb för inre beundran, åh, vi är så bra som tycker om söta pop-flickor som Zooey Deschanel och Audry Tatau istället för blonda, storbystade våp som Victoria Silvstedt och Pamela Andersson. Fast just den där typen av kvinnoideal känns lite förlegat att prata om idag. Putmunskåta, knullögons våp som Megan Fox är kanske en bättre nidbild idag. Men iaf, ni förstår nog vad jag menar.

Det här är ett ämne där jag känner mig väldigt känslosamt inblandad. Bland annat för att jag själv är i skottlinjen men också för att jag ofta har väldigt svårt för hur det hela argumenteras om. Även om det presenteras så många bra poänger och iakttagelser och jämförelser och massa annat så tycker jag det ofta blir plumpt när man drar ner det strukturella problemet på individnivå på ett allt för skarpt sätt. Som när Rebecka Ahlberg snackar för mycket om Zooey Deschanel på ett väldigt aggressivt och personligt sätt.
Zooey Deschanel är inte på er sida. Hon är inte ens en riktig människa. Hon är en usel skådespelerska som har marknadsanpassats för att ni ska få runka ekologiskt utan att känna er som kvinnoförnedrande mansgrisar.
[...]
Zooey Deschanel skulle säkert säga att hon var feminist om hon nu var tvungen att ta ställning över ett glas rosé, även om de frigjorda kvinnorna aldrig självmant har åsikter om saker (VARFÖR BRÅKA NÄR MAN KAN DANSA I NATTLINNE?!?!?) men ni vet lika väl som jag att det är ren och skär exploatering av vår kollektivt pissiga självkänsla det handlar om, inget annat.
Jag tycker hon buntar ihop Zooey som person och Zooey som mediabild alldeles för mycket och sen överförenklar hon hela problematiken när hon säger "det är ren och skär exploatering av vår kollektivt pissiga självkänsla det handlar om, inget annat". För det handlar om så mycket mer än så. Nu är hela hennes inlägg mest en intensiv kavalkad av överaggressiva uttryck så jag förstår att det kanske bara är ett uttryck för frustration och inte en egentlig analys. Men det är också just en sån grej jag ofta tycker man stöter på i den här typen av diskussioner, att det hela blir så specificerat och taget ur sitt strukturella perspektiv.
Som jag ser det är inget av alla exempel som tas ut av det här ett problem som enskild företeelse utan blir tillsammans en helhet av ett strukturellt problem.
Sagor och väsenskildringar blir ett problem när det är samma bild som målas upp gång på gång, oavsett vad det är för bild som målas upp. Väsensflickan som popen och indie-filmen är så förtjusta i är ett exempel på det. Men jag tycker inte att man kan kritisera varje enskilt exempel. So what om Amelie i Amelie från Montmartre är en karaktär som inte finns på riktigt, kan man inte njuta av och uppskatta sagan för det? Jo, det kan man. Rebecka Ahlberg avslutar sin andra post med just det:
Det är helt okej att vara kär i Summer, Amélie eller, som jag, Fran Kubelik i The Apartment, men man måste ta det för vad det är. Den frigjorda konstnärskvinnan är politik. Vi måste diskutera henne.
Sen gillar jag hur Lisa Magnusson problematiserar grejen med att haka upp sig på dom här kvinnorna, bland annat här:
Och varför pratar vi egentligen överhuvudtaget i termer om "förebild"? Jag menar, den manliga rollkaraktären i "500 Days Of Summer" problematiserar inte sin sperma, hans ångest porträtteras på ett väldigt flyktigt och osmutsigt vis, han nojar inte över sin kropp och han har inte heller finnar. Men ingen skulle någonsin komma på tanken att hålla detta emot honom. Än mindre skulle väl någon komma på tanken att överhuvudtaget värdera honom utifrån hur pass gott rättesnöre han kan sägas vara för andra unga män.
Men jag gillar också Rebecka Ahlbergs svar på just det:
Jag har mött så många killar och tjejer som har upphöjt just Zooey, Amélie och dylika cupcakebagare till ideal de inte borde vara. Så fort romkombruden ikläs lugg och indiepop blir det plötsligt legitimt att se henne som något slags sublimt väsen. "Ett feministiskt alibi", som Isabelle Ståhl skriver. Zooey Deschanel, i likhet med alla andra kvinnor på film och i verkligheten, ska självklart inte behöva vara en förebild. Men poängen är att hon är det.
Det pekar också på det som jag ser som det största problemet, bristen på alternativ. Bilden av olika saker vi får se är så snäv. Det hela handlar hela tiden om att nå så bred publik som möjligt, då vill man inte ha karaktärer som känns äkta och på riktigt. Då blir det för få som kan ta dom till sig, man vill ha några enkla mallar som alla kan relatera till på ett eller annat sätt. Hela det popkulturella problemet med att försöka hitta minsta gemensamma nämnare är ett problem jag också skrivit en del om på TVBLOGGEN, om än ur ett helt annat perspektiv, nyligen här.
Jag hoppas och tror att det i framtiden inte kommer vara lika viktigt för film, musik och TV att nå ut till en så stor publik som möjligt utan att vikten av att nå ut starkt till en begränsad publik kan löna sig det också. Då tror jag vi kan komma att få se mer mångsidiga och mindre upprepade karaktärer i film och tv. Men samtidigt, musiken är väldigt bred och väsensbilden av kvinnan är väldigt tydlig i både Håkan Hellströms och Jakob Hellmans musik, två av våra kanske bästa popsnillen någonsin, ändå.

Jag vill också ta upp det omvända, vilka typer av killar/män som presenteras som idealet i kvinnliga serier. Det är något som verkligen behöver problematiseras och pratas om det också.
Edward Cullen från Twilight är ju ett aktuellt exempel som lätt kan problematiseras som jag tog upp i min snabbrecension. Han som är sådär mystisk och farlig men samtidigt trygg och djupt kärleksfull.
Jag har ingen riktigt koll, vad finns det fler för väsenskildringar av killar som poptjejer kärar ner sig i?
Mr. Big från Sex and the City? Mr. Dreamy från Greys Anatomy? Jag har ingen koll, men jag skulle verkligen uppskatta en analys av dom av någon som har det.

1 kommentar:

isabelle sa...

ja! problematisera väsensskildringar av män på film mer. att göra en rollkaraktär till ett väsen handlar om att transponera verkligheten och förädla den, plocka bort det obekväma och mänskliga. det är ett intressant fenomen.