Mer väsen och lite personligt...

Först vill jag bara säga att snabbrecensionen till (500) Days of Summer skrev jag för ca 2 veckor sedan, alltså innan jag gav mig in i den här omgången av väsendiskussion.

Jag har tänkt ganska mycket mer på det här med väsen sen jag skrev min senaste post i ämnet. Men tyvärr känns det inte som jag kommer ihåg dom bästa tankarna jag hade.
Men jag har bland annat tänkt på grejen med fantasin, både om personen och om kärleken i sig.
Är inte kärleken ett väsen i sig?
Är inte hela den populärkulturella skildringen av kärlek öht bara en illusion av vissa delar av vissa känslor på samma sätt som väsenskildringen av poptjejerna bara skildrar vissa delar av vissa personlighetsdrag genom ett förstoringsglas?

Sen har jag också tänkt på det här med hur skönt det kan vara att ha en fantasi att söka trygghet hos. Jag brukar sällan vara särskilt personlig här på bloggen, det blir på sin höjd lite insinuerande saker men många av dom här "poptjejerna" påminner mycket av den typen av personer/karaktärer jag brukade kära ner mig i när jag var yngre. Både i olika personlighetsdrag och utseende. Men det gick över när jag kom över min blyghet och gång på gång blev besviken på vad jag fann bakom illusionen.
På många sätt kan jag sakna den fantasin, den kan vara skön att ha på många sätt. Den är skön att ha som trygghet, som motivation, som något att sträva efter och längta till.
Framförallt när andra bara får en att känna sig övergiven och missförstådd. Jag tycker det är smärtsamt att varken ha fantasi eller verklighet att sträva efter vilket fallet blir ibland.

En annan anledning till att jag är svag för den här typen av karaktärer är för att dom ofta ger uttryck för saker på sätt som jag inte kan. Det finns saker inom mig som jag helt enkelt inte har möjlighet att uttrycka och det finns sätt att göra det på som jag känner men som jag inte kan göra. På så sätt blir jag ofta kär i karaktärer och/eller personer som kan uttrycka sig på sätt jag önskar att jag kunde eller som ger uttryck för känslor jag har men inte kan få utlopp för själv på olika sätt. Jag gillar verkligen att ta del av någon annans känslor på många olika sätt, både sådana känslor jag identifierar mig med och sådana känslor som jag inte ens förstår mig på.
Men nu handlar det om att ta del av dom saker som jag har inom mig men av olika anledningar helt enkelt inte förmår att uppleva på egen hand. Då drömmer jag lätt om att uppleva och ta del av det genom någon annan.

Sen tänker jag också på den karaktären som jag kanske blivit allra mest kär i, Lindsay Weir från Freaks and Geeks. Det är en karaktär som jag tycker känns väldigt äkta och mångsidig. Det jag föll för i henne var framförallt hur jag identifierade mig så starkt med henne i hennes kluvenhet, hennes försök att komma bort från sitt gamla liv som inte funkar för henne längre. Hur hon hittar nya kompisar och upptäcker att dom kanske inte var så häftiga och spännande som hon trodde dom var innan hon lärde känna dom. Framförallt i hennes intresse för Daniel då. Freaks and Geeks är förövrigt en helt fantastiskt TV-serie. Jag skrev en recension av den här för nästan tre år sedan om ni är intresserade av att läsa den.

Men jag tänker mer på det där med att jag lätt blir kär i saker jag identifierar mig starkt med, jag tror det ligger mer i det än jag insett förut. Jag tycker det är kul och intressant att komma på saker om mig själv på det sättet. Jag önskar bara jag hade haft bättre sätt att få utlopp för det på. Som med allt annat. Jag har en väldigt bra förmåga att skapa saker i mig själv men jag har väldigt svårt för att sedan få utlopp för det eller på annat sätt känna mig tillfredsställd eller nöjd. Nästan alla av mina sätt att göra det på är väldigt beroende av någon annan. Jag hade velat använda engelskans dependent då det blir i dubbel bemärkelse, huvudbetydelsen är beroende men också översättningen:

tillvand tillvant tillvanda adj.
som har blivit beroende av narkotika o dyl

stämmer väldigt bra in på att beskriva hur jag funkar.