Splittrat om individualisering och postmodern subjektivism...

När jag läser Elin Grelssons senaste krönika snurrar mina tankar mest kring något jag gått och funderat på en längre tid, nämligen frågor kring individen gentemot gruppen, strukturer gentemot personliga erfarenheter, objektivism mot subjektivism osv.
Jag har ända sedan jag var ganska liten, sådär en 12-13, känt mig själv som väldigt mycket till vänster. Mina tankegångar, värderingar, synsätt och allting har alltid legat till vänster. Det synsättet växte också med tiden till att bli allt mer frihetlig och allt mer märka att jag inte trivs bäst att diskutera med personer som tycker nästan likadant utan med personer som är öppna att diskutera med. Där det känns som man kan komma överens på ett eller annat sätt utan att tycka likadant.
Och på samma sätt som jag trivs bäst i att fungera och vara i ett sånt sammanhang tycker jag den politiska debatten i allmänhet hade varit mycket bättre om den försökt vara mer sån. Som det ser ut nu handlar den politiska debatten mest om att skrika "jag har rätt ni har fel" högst och försöka få så många som möjligt att hålla med en med hjälp av vilka medel som helst. Jag klarar knappt av att se debattprogram på TV längre då jag bara blir förbannad på att ingen verkar lyssna på vad någon har att säga, om det nu inte råkar vara så att någon säger något man håller med om då.

Sen blir jag också uppriktigt ledsen över den individualisering av samhället som sker, att man allt mer ska klara sig själv, att man allt mer har sig själv att skylla om det inte går bra. Det som händer med försäkringskassan just nu anser jag vara inte bara ociviliserat utan rent av omänskligt. Jag trodde att vägen framåt för ett samhälle var att vi allt mer hjälpte och gav stöd till personer med olika skador och svårigheter. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur riktigt illa det påverkar många människor. Hur vi istället för stöd, värme och medmänsklighet bemöter människor med kanske både funktionshinder och depression med krav. Eller hur Jan Björklund det jävla kräket vill förändra skolan så att personer som mår dåligt där inte bara möts med krav istället för stöd utan dessutom tas deras möjligheter att vid ett senare tillfälle läsa om eller läsa upp sina betyg bort och på så sätt sätter ännu mer press. Jag tycker det är så jävla vidrigt. Jag kan inte tro att en majoritet av det svenska folket faktiskt vill ha det så. Jag kan bara inte tro på det.
Just vad gäller elevens egna ansvar i skolan övertolkade jag en sak hos Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina som rätt talande:

Det finns ju en liten chans att påverka genom at utse ett elevskyddsombud. Nu kan ju ett sådant inte stoppa arbetet i stkolan (dumt), men man kan fortfarande kräva åtgärder och ta dit arbetsmiljöverket och via dem ta till åtgärder.

Jag tycker nog individualiseringen och det egna ansvaret på elever gått för långt när det är upp till 7-åringar att själva utse elevskyddsombud som ska driva igenom och få en vettig skolmiljö.
Jag tycker det verkar handla mycket om att ingen vill ta ansvar för någon annan, istället för att erkänna sitt eget misslyckande så skyller man på personen eller gruppen som drabbas. Det är dagens ungdoms fel att skolan har problem, inte alla nedskärningar som gjorts sedan 90-tals krisen. Det är ens egen ansvar att se till att sin skolmiljö är bra nog för en att fungera i, är skolmiljön inte bra nog är det ens eget fel att man inte gjort den bättre.
Eller som i försärkingskassan, så jaha, du har brutit ryggen, men då finns det massor med jobb du kan utföra, hos oss får du ingen hjälp och inget stöd, bara oförståelse. Det finns massor med personer som har värre fysiska besvär än dig och dom klarar sig ju bra. Vad är det för fel på dig din värdelösa lilla människa som inte klarar av någonting? Ingenting, det är ditt eget fel att du mår dåligt och inte klarar av att jobba. Det är ditt eget fel att du efter 20 år inom äldrevården blivit utbränd och skadat ryggen och nu inte orkar med någonting. Du har bara dig själv att skylla. Tack för din insats, nu kan du dra. Du kan väll ta och dö bara så vi slipper dig. 

Men vad är då alternativet till denna individualisering? Vänstern är ibland så jävla låst vid strukturer och annan skit att man helt blundar för individen. Deras argumenterande om prostitution som jag tagit upp några gånger är ett tydligt exempel på det. Jag tycker det är väldigt viktigt att prata om strukturer och så men man får aldrig glömma bort individen heller. Det är kanske en smal balansgång ibland men det är en balansgång vi måste gå, jag ser inte hur man kan tycka det ena eller det andra är acceptabelt. Vi måste ha båda.

Jag hade några andra tankar jag tänkte skriva om men jag blir helt utmattad och minns inte riktigt längre. Detta är lite blandade saker som snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu som jag kände att jag behövde få ur mig.