Helena Bergman har som sagt redan kommenterat det hela, men varför bryta en trend. Kursiv stil är min egen, vem är hon att bestämma vad som ska prioriteras i någon annans liv? Jag blir så trött, irriterad, förbannad, frustrerad och jag vet inte vad på hur den här synen på livet befästs gång på gång av "experter". Eller bara det att "en bra och kärleksfull parrelation" automatiskt innebär samboende. Eller det uppenbara med att om nu mediciner fungerar, att ens föra omplacering på tal när dom uppenbarligen betyder så mycket för personen känns ju helt absurt.Fråga: Jag är över 55 år och har levt som singel i 15 år. Under de åren har mina tre katter varit min stora glädje. Nu har jag träffat en man och allt är bra ?– utom att han är så allergisk mot katter. Han reagerar inte bara på katter som är i rummet, utan också på mig om jag har hållit i katterna. Det gör att jag alltid måste duscha och gnugga mig noggrant innan vi ska ses. Nu har frågan om ett samboende kommit upp, men jag vill ju inte skiljas från mina älskade katter! Kan jag kräva att han ska ta medicin mot allergin?Eva-Karin
Eva svarar: Givetvis bör ni höra med läkare om det finns någon medicin som kan lösa problemet. Om inte – ja, då får du fundera på att omplacera dina katter. Husdjur är viktiga men kan aldrig gå före en bra och kärleksfull parrelation! Du har väntat på den rätte i många år, så äventyra varken din partners hälsa eller ert fortsatta förhållande.
Eller det att hon pratar om "väntat på den rätte", jag kräks på den kärlekssynen. Stackars kvinnan har gått där och suktat och längtat efter "den rätte", nu när hon funnit honom ska hon ge upp allt som betyder något eftersom parrelationen självfallet går före allt annat. Dom tre katterna som betytt allt för henne i 15 år är helt plötsligt ett problem, ett hinder för parrelationen som ju är meningen med livet.
Nä fan, dra åt helvete med dig Eva, dra åt helvete och håll käft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar