När jag ung och min politiska och filosofiska värdegrund började ta sin form så var Marcus Birro en person som jag såg upp till lite grann. Mest pga att hans bror Peter Birros fantastiska tv-serier och ett fantastiskt sommarpratar framträdande som fick mig att upptäcka Morrissey. Men även Marcus Birro själv som stort Ebba Grön fan och någon som inte bara uppmuntrar snatteri utan som pratar om det som en skyldighet.
Men vad fan är det jag har upptäckt att han är på senare år? Nån grinig, stockkonservativ, gnällig Italien-vurmare.
Buhu, svenskar klagar på Italiensk fotboll. Buhu, folk skriver dumma kommentarer på min blogg. Buhu, folk klagar på vad jag skriver.
Jag vet inte om det är han som har förändrats så mycket eller om det är jag som upptäckt fler sidor hos honom.
I vilket fall som helst så är han så jävla kass och framför så jävla kassa konservativa skitvärderingar. Vare sig det handlar om att
basha Pride,
vurma för kärnfamiljen som enda arena där äkta värme och kärlek kan existera,
vara emot personlig integritet på nätet eller
helt enkelt säga att man ska basera sina uppfattning av omvärlden på fördomar så är det helt konsekvent konservativa skitvärderingar framförda på ett värdelöst sätt.
Som nu när
han uttalar sig mot abort i Svenska Dagbladet.
[...]krematoriet i Eskilstuna byggdes om och under tiden hade kyrkogårdsförvaltningen fått den briljanta tanken att skeppa alla döda i en OK-hyrd skåpbil för vidare och sista transport till Örebro.
Ingen verkade dock särskilt upprörd. Den praktiska vinsten segrade rätt enkelt över alla eventuella filosofiska tankegångar om en avlidens eventuella rätt till värdighet och diskretion.
Eller så kretsar de filosofiska tankegångarna om hur en avliden visas värdighet och diskretion på andra sätt?
Varför utgår Marcus Birro hela tiden ifrån att det antingen är moral, värdighet och kärlek på hans sätt eller så är det avsaknad av kärlek, moral och värdighet?
Jag blir så jävla trött på perspektivet att det bara finns en moral och en kärlek som är riktig och det är någonting som är urtypiskt för många konservativa och Birro utgår ifrån det precis hela tiden.
När jag dör vill jag att min varelse visas respekt och det gör man bäst genom att ta tillvara på så mycket organiskt material som möjligt till vilka experiment man vill och om jag inte har något organiskt material intresse så elda upp mig och låt min värme komma till någon nytta. Är det effektivare att köra min kropp i en hyrd skåpbil än vad det nu är man annars kör omkring kroppar i så kör på.
Det är mina filosofiska tankegångar kring min döda kropps rätt till värdighet, kom till så mycket nytta som möjligt. Jag tycker det är ovärdigt att ett stycke dött kött ska behandlas med omvårdnad och stora omkostnader när det finns levande barn som svälter eller helt enkelt när det finns levande barn som inte pga ekonomiska skäl
inte får spela fotboll.
Jag är irriterad på att man så lätt får stämpeln kall, cynisk och praktisk bara för att man inte tycker att t.ex. döda kroppar är någonting som är värt påkostat omhändertagande.
Mitt engagemang ligger bland människor som lever, det innebär inte att jag saknar filosofiska tankegångar om avlidnas rättigheter. Det innebär att mina filosofiska tankegångar skiljer sig ifrån Marcus Birros.
Människolivet är inte särskilt högt värdesatt i Sverige. Varken innan födsel, under livet, eller i döden.
I döden finns inget liv Marcus. Det borde till och med du förstå. Död är motsatsord till liv.
Det finns inget heligare än liv. Inte ens döden är heligare.
Det finns många saker jag tycker är heligare än liv faktiskt. Värdigt liv till exempel. Respekt för varandras personliga gränser. Att inte begå övergrepp på människor. Och massa andra saker kring det som jag inte lyckats formulera på ett bra sätt än, men jag jobbar på det.
Det är därför jag är för människor rätt att ta sina egna liv eller att få hjälp med det om dom vill. För att jag tycker deras egna önskemål är värt mer än deras liv. För att jag tycker den enda meningen med livet är den individuella meningen. Om en person med ett liv inte längre vill leva det livet finns ingen mening med det livet. Om det livet består av konstant smärta utan hopp om förbättring så tycker jag respekten för den lidandes önskemål är betydligt heligare än den lidandes liv.
Det gäller även om det finns hopp om förbättring, om personen inte orkar, inte vill fortsätta kämpa. Om den av någon anledning vill dö så tycker jag att den ska få dö. Även om jag tycker det är dumt.
Det är det jag bygger min värdegrund på, att människors egna känslor och viljor är värda mer
än mina tankar och känslor kring deras val.
Där skiljer sig jag och Marcus Birro åt, han, precis som de flesta konservativa, verkar bygga sin värdegrund på att hans värderingar är värda mer.
När han värderar livet högst så är det värt mer än de inblandade personerna.
Svensk verklighet med generös (och ofta slarvig) abortlagstiftning har de senaste åren kommit på kollisionskurs med den nya medicinska verkligheten.
Jag tvivlar inte på att mycket av vår lagstiftning är slarvig, se
mangadomen, men jag undrar vad Birro vill ha sagt med den parentesen. Jag gillar inte implikationen att anledningen till att vi har en relativt frikostig abortlag är pga slarv och inte för att den utgår ifrån en persons rätt till sin egen kropp. Det är riktigt unket formulerat och ännu ett exempel på hur Birro verkar blind inför de filosofiska tankegångar som ligger till grund för andras val utan istället väljer att se slarv.
Eftersom aborträtten av någon anledning anses som en kvinnlig rätt är den för alltid gjuten i eld och sanning.
Av någon anledning? Är Birro helt jävla dum i huvudet? Jag tycker det är en mänsklig rätt att kunna bestämma över sin egen kropp. Det är inte av någon outgrundlig anledning en kvinnlig rätt att abort är tillåtet. Det bygger på en mycket enkel filosofisk tankegång om att man har rätt till sin egen kropp. Birros försök att mystifiera anledningarna till en stark aborträtt är vämjeliga.
Den är som en grundlag och extremt svårdebatterad. Antingen är man som alla andra och älskar friheten med abort, eller också är man en halvtokig Livets Ordare…
Ja, lite så är det.
Varför är det ingen som ifrågasätter det rimliga i att abortera fullt friska foster som sedan ligger och dör medan sjukvården, som en gång i tiden svor en ed att rädda och främja liv, ser på med armarna i kors?
Och så detta återkommande falska underdog perspektiv, varför är det ingen som ifrågasätter det som jag i makt av en av Sveriges kändaste författare just nu ifrågasätter i en av Sveriges största dagstidningar? Det är så patetiskt och det är ett så otroligt vanligt konservativt perspektiv som både Kristdemokrater och Sverigedemokrater använder sig av mycket i sina politiska kampanjer.
Med det sagt så finns det väldigt mycket att kritisera i Sveriges sjukvårds hantering av abort. Jag har hört personliga berättelser som är minst sagt otrevliga och det finns massor med saker som borde förbättras där.
Men det är inte aborthanteringen Marcus Birro väljer att ifrågasätta, det är aborträtten. Därför kommer jag fortsätta fokusera på den. Om jag ska diskutera något mer praktiskt som aborthanteringen så blir det genast en helt annan diskussion. Men nu är det filosofiska tankegångar kring aborträtten som Marcus Birro fokuserar på och då är det vad jag bemöter.
Är aborträtten heligare än rätten till liv?
Vad är rätten till liv? Det är en svår fråga Marcus Birro väljer att förenkla för att kunna plocka poäng och samtidigt öppnar upp för lika förenklade motkommentarer.
Varje gång jag får utlösning så är det miljontals spermier som dör, har de rätt till liv? Har kvinnors ägg rätt till liv? Har djuren vi äter rätt till liv?
Är det skillnad på rätt till liv och rätten att leva?
Det finns mycket att diskutera kring rätten till liv men Birro lämnar det helt åt sidan och ställer ett tomt uttryck kring rätten till liv mot aborträtt vad gäller helighet, ett ännu tommare uttryck.
För mig är aborträtt heligare än rätten till liv, jag tycker rätten till ett fritt liv är värt mer än rätten till liv.
Är ett foster som uppenbarligen lever utanför moderns kropp fortfarande en del av kvinnan?
Jag tycker inte det. Det är avlägsnat från kvinnan och det är inte längre en del av henne. Men så länge det är ihopkopplat med henne är det en del av henne.
Jobbiga frågor? Ja, mycket.
Frågorna i sig är inte jobbiga, verkligheten är jobbig. Abort är jobbigt. Det är ingenting man ska göra på skoj. Abort är jävligt jobbigt för de flesta som genomgår det. Även personer som på intet vis ångrar sitt val och är väldigt glada över att de valde att göra abort tycker att aborten i sig var rätt jobbig på många sätt.
Bara för att abort är obehagligt och jobbigt betyder det inte att frågor kring aborträtten är obehagliga och jobbiga.
Aborträtten är väldigt väldigt enkel att försvara, både pragmatiskt och ideologiskt.
Aborter i sig kan vara väldigt jobbiga och obehagliga.
Men det är en ofantlig skillnad mellan abort och aborträtt.
Alla som stenhårt försvarar svensk aborträtt, och i grunden är jag en av dem, duckar för diskussioner och följder av den. Den är en grundlag. Abort är rätt. Punkt slut. Men är det så enkelt?
Ja.
Om ett foster lever och andas när det är aborterat, är det då livmoderinnehåll eller ett barn?
Det är ett foster, precis som Birro skriver i början på sin egen mening.
Ett land som låter ett foster ligga och självdö efter en abort är inget värdigt land. Inte för barnet, inte för mamman som tagit beslutat att avlägsna sitt barn, och inte för en sjukvård som alltjämt applåderar sig varandes universums bästa. Givetvis inte heller för de sköterskor som är med om det.
Det låter avskyvärt, fruktansvärt hemskt. Men det har absolut ingenting med aborträtten att göra.
Göran Hägglund är socialminister. Vågar han stå rakryggad framför den politiskt korrekta mobben, och vågar han faktiskt förklara det uppenbara.
Nämen Marcus, så modigt av dig att ställa dig upp emot PK-eliten! Sen kan du börja stå rakryggad och skrika att vi ska skicka hem negerjävlarna och att kvinnor minsann inte hör hemma i arbetslivet och massa andra åsikter som PK-mobben finner oacceptabla.
För anledningarna till att PK-mobben finner saker och ting oacceptabla är helt irrationella.
En generös abortlagstiftning går inte alltid jämnt med en värdig människosyn.
Det stämmer. Den går inte alltid ojämnt heller.
Är vi beredd att betala ett sådant pris för vår lyx att kunna plocka bort oönskade barn?
Ja.
Ska vi äntligen, äntligen våga diskutera det här utan att kana ner i varsitt dike?
Av din skittext att döma, nej.
Jag vill inte inskränka kvinnors rättigheter.
Inte jag heller, därför är aborträtten en ickefråga.
Men jag vill inte heller alltid behöva förklara det varje gång vi diskuterar orimligheter inom något av de allra mest svåra vi har att diskutera, abort, foster, liv, död och värdighet. Är tiden mogen att lyssna och samtala om detta?
Om man inte vill inskränka människors rättigheter är som sagt aborträtten en ickefråga.
Vill man diskutera abort, foster, liv, död och värdighet är det en bra plats att börja på.
Det är inte värdigt att i ett samhälle att förbjuda abort.
Börja där och börja prata om fosters värde ändå.
Vi kan ha en generös aborträtt samtidigt som vi ger mening och värde till fosters liv.
Men så fort man börjar ifrågasätta aborträtten har man gjort hela diskussionen meningslös.
