Tvåsamhetsdebatten...

Det pågår tydligen ett mediakrig mellan dom som prisar tvåsamheten och kärnfamiljen mot dom som inte gör det.

Dan Josefsson har jag nämnt både en och två gånger, Johan Hakelius likaså, Katerina Janouch, Malin Wollin och nu även Marcus Birro. För att bara nämna några som jag skrivit om.
Marcus Birro, vars dikter och person haft en ganska stor påverkan på min emotionella utveckling, gör samma tankefel som alla andra verkar göra.
Han ställer kärnfamiljens tvåsamhet som enda alternativ till ytlighet, egoism, kyla och cynism.
Han skriver också såhär:

Det politiskt korrekta drevet mot kärnfamiljen är starkare än på länge. Kvinnan betraktas med sedvanligt förakt och klappas på huvudet. Hon är en idiot om hon blir förälskad. Hon förlorar om hon gifter sig. Det är ett avskyvärt sätt att se på sina medmänniskor.

Men det är väll inte alls ett avskyvärt sätt att se på sina medmänniskor. Att se i hur många fall det är kvinnan som förlorar, ekonomiskt och professionellt, på att gifta sig och försöka ändra på det. För mannen är det ju ofta tvärtom. Vad är så avskyvärt med det? Att påstå att hon är en idiot om hon blir förälskad är det väll ingen trovärdig person som gör.
Jag tänker mycket på Maria Sveland, och hennes bok Bitterfittan, när jag läser det här och på hennes kritik till hur inget är så förödande för jämställdheten som giftermål och barnafödande. Det spelar ingen roll hur jämställda man var som par innan men efter barnet så blev det samma gamla könsroller direkt på något vis. Att ifrågasätta det och leta efter lösningar är inte vad jag skulle vilja kalla avskyvärt.
Jag vet inte vilka det är Marcus Birro och alla andra argumenterar emot egentligen.
Jag förstår inte varifrån pratet om att det är politiskt korrekt att sparka på den stackars kärnfamiljen kommer ifrån. Jag tycker mig läsa mångdubbelt så många artiklar, kolumner, debattisdor osv som försvarar det hela än jag läser som ifrågasätter.
Vad är det som känns så hotande?

Jag håller med Marcus Birro om att vårt samhålle blir allt mer kallt, cyniskt, egoistiskt och jag tycker det är jättedåligt.
Jag håller med Dan Josefsson om att Spelet och dom tankar och den människosyn det ger uttryck för är trist.
Hur dom lyckas formulera sig och låsa in sig i sina arroganta tankebanor på så sätt att jag med brinnande glöd inom mig vänder mig emot dom är fascinerande. Hur dom kan ta en åsikt jag i grunden delar med dom och uttrycka den på ett sätt så att jag inte bara inte längre håller med utan rent av hamnar på andra sidan och argumenterar emot dom.

Marcus Birro skriver också:

Är våra drömmar om en familj ingenting värda i den politiskt korrekta adelns agenda? Jag tror tjurskalligt envist på kärleken och på äktenskapet.

Vilka är det du pratar med? Jag förstår verkligen inte. Om någon läser detta har något exempel på artikel, blogg, kolumn, bok eller vad det nu kan vara som Birro argumenterar emot så upplys mig gärna. För jag har ingen aning.
Jag tror också på kärleken, och jag tror rent av på äktenskapet. Inte direkt för egen del, men för andras. Kärleken är det som driver mig, kärleken är det som ger mig mening att leva. Det gör mig oerhört sårad och ledsen hur du Marcus Birro klumpar ihop kärleken och äktenskapet. Att man inte kan ge uttryck för och fylla världen med kärlek på andra sätt än äktenskapet. Du skriver fint och känslofullt om tvåsamheten och jag är glad för din skull att du hittat det du trivs med och jag hoppas fler gör det. Men snälla, sluta säg åt alla andra hur dom ska göra och känna.

Du skriver om vilken styrka det ligger i att avstå från alla frestelser på vägen och om det är så du ger uttryck för din kärlek på bästa sätt så fint för dig.
Men för mig blir motsatsen ett starkare uttryck för kärlek. Jag vill se personer jag älskar ta del av så många frestelser i livet dom bara kan. Jag vill se dom njuta och vara så lyckliga som dom bara kan. Den trygghet i att jag kan älska och ha en relation med någon som ger efter för dom frestelser som lockar ger mig en väldigt stark känsla av närhet och tillfredställelse.
Jag skulle utan större problem kunna ge upp alla dom här frestelserna på vägen för någon som jag verkligen älskars skull men jag förstår inte varför. Jag kan inte se hur någon som älskar mig skulle vilja begränsa mig på det sättet. Om man lär känna mig lite närmre så märker man nog ganska snabbt att mina känslor och att ge uttryck för dom är en väldigt stor del av vem jag är. Jag kan inte tänka mig att någon som verkligen älskar mig skulle vilja begränsa den delen av mig.
Det är tragiskt hur man kan hamna på motsatta sidor när man båda vill ha ett varmare och mer kärleksfullt samhällsklimat.
Men jag blir nyfiken på vilka är den tredje parten här, alla dom som argumenterar för ett kallare, mer cyniskt, mindre kärleksfullt samhälle är. Dom som Dan Josefsson argumenterar emot vad gäller engångsligg, dom som Marcus Birro menar attackerar familjen och tvåsamheten, och dom som Malin Wollin argumenterar emot när hon propagerar för familjelivsslentrian som enda uttryck för kärlek som räknas.
Dan Josefsson pratar om Spelet och Wollin nämner Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars gamla bloggpost, som jag redan skrivit om förövrigt. Men sen? Jag kanske missar en del, men var är den här politiskt korrekta maffian som dissar familjen och monogamin? Var är alla dom som sparkar på den stackars kärnfamiljen som ligger på marken och kvider?
Vilka är dom????