Jan Guillou skriver bra om vargjakten...

Vargjakten är en helt sanslös historia, hur man med argument om att stärka genpoolen genom att döda friska individer i en redan allt för liten grupp är så uppochner och bakochfram det kan bli.
Jan Guillou utvecklar det hela bra i Aftonbladet.

Lindström bjuder på perspektiv i fildelningsdebatten...

Jag har inte så mycket att tillägga egentligen, vill mest bara tipsa om Fredrik Lindströms kulturkolumn i Aftonbladet.

Människoförakt av Moderaterna fortsätter...

Jag är inte ensam om att bli upprörd över debattartikel, Aftonbladet har en uppföljning med reaktioner. Helena Rivière och Gunnar Axén förklarar sig:

– Alexandra beskriver sin oro och min reaktion är att den oron är obefogad. Och det ser inte jag hur det kan vara angrepp på person.

Jamen så bra för Alexandra, hennes oro är obefogad. Då kan hon ju sluta oroa sig.

– Vi diskuterar själva begreppet "sjuk". Det är Försäkringskassan som bedömer att hon har arbetsförmåga. Det anmärkningsvärda är att det ska vara så självklart att man ska ha sin försörjning från försäkringen fast man är arbetsför.

Och hur gör försäkringskassan sin bedömning? När sängliggande människor bedöms ha arbetsförmåga av försäkringskassan anser iaf jag att det är från det perspektivet vi ska diskutera frågan. Emma Gray-Munthe kallar sin kontakt med försäkringskassan vad gäller något så lättbevisat som föräldraledighet Kafka-artad. Upplevelsen av att ha med dom att göra när det gäller andra saker är liksom inte lättare och bättre.

Är ni förvånade över reaktionen?
– Nej, den kommer alltid, vi ska inte förvärra sjukas oro. Det är temat. Vi försöker presentera en annan bild.

Presentera en annan bild? Jaha, så du är orolig över att du nu inte får några pengar från försäkringskassan samtidigt som du inte klarar av att jobba? Men jobba så får du pengar, försäkringskassan har gjort bedömningen att du kan göra det. Du har fel helt enkelt, det var väll skönt att höra? Du tror bara att du inte klarar av det, försäkringskassan vet bättre och dom säger att du kan. Så lyssna på dom bara så ska du se att det blir bra. Det är ingenting att vara orolig över.

Sjukförsäkringen...

Jag tycker frågan kring försäkringskassan är ganska enkel.
Om vi har en sträng försäkringskassa är det färre som får pengar dom inte förtjänar men fler som ramlar igenom trots att dom förtjänar.
Om vi har en generösare försäkringskassa är det fler som får pengar dom inte förtjänar men färre som ramlar igenom trots att dom förtjänar.

I första exemplet är det vi som samhälle som gör fel, vi som samhälle som låter människor lida, må dåligt och vara värdelösa andra sorteringsmänniskor.
I andra exemplet är det dom individer som utnyttjar systemet som gör fel.

Jag vägrar skriva upp på att vi som samhälle ska låta utsatta människor med olika svårigheter lida på det sättet.
Självklart ska det satsas på att ge stöd och möjligheter till att komma tillbaka till arbetsmarknaden, men det gör man knappast genom krav och utförsäkringar.

Alexandra vill inte försörja sig själv

Läser en debattartikel i Aftonbladet av två moderater, Helena Rivière, ledamot i socialförsäkringsutskottet, och Gunnar Axén, ordförande i socialförsäkringsutskottet.
Jag kan inte komma på något konstruktivt att säga om deras vidriga människoförakt, jag nöjer mig med att parafrasera Anders, ena halvan av Succéduon Anders & Måns, "eller så kan ni gå och tänka på att självdö."

UPDATE: Jag kan inte riktigt låta det vara där.

Särskild hänsyn tas till de allvarligt sjuka. Och det är moraliskt rätt att hjälpa människor till arbete om de har arbetsförmåga. Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.

Era vidriga jävla as. Jag hatar er. Mitt hat brinner så starkt för er att det gör ont. Tror ni på allvar att ni "hjälper människor till arbete"? Är ni så korkade så borde ni omyndigförklaras och absolut inte ha någon politisk makt. Men så korkade tror jag inte att ni är, det är en unken föraktfull människosyn ni har. Om man inte blir hjälpt av krav så förtjänar man inte hjälp. Brinn i helvetet era vidriga kräk.

Polisen maktlös inför bluffar på Facebook

Jag tycker DNs artikel om grupper som byter namn på facebook belyser en hel del problem kring nätets utveckling och roll i samhället. Alla är inte riktigt med i leken på samma sätt.
Det är ett demokratiskt problem som jag tror kommer växa i framtiden.
Men själv blir jag allt för ofta grymt irriterad på att saker och ting inte är digitaliserade. I förra veckan hade jag kontakt med ett par myndigheter och dylikt och väldigt enkla ärenden krävde ändå att man skickade hem papper till mig som jag ska fylla i och skicka tillbaka.
Att det inte finns rutiner för att fylla i dom digitalt och signera med exempelvis BankID känns för mig rätt fånigt.
BankID lär dessutom vara bra mycket säkrare än en handskriven signatur om det är det som saken handlar om.

Eva Rusz är fan sveriges svar på Glenn Beck...

Jag förstår inte varför jag fortsätter att förvånas över dom grodorna till svar som Eva Rusz bjuder på men det blir jag. I senaste chatten drog hon till med något av det värsta jag hört henne säga:

Petra säger: Hej Eva, jag behöver hjälp. Jag kan inte vänja mig vid tanken på monogami – det är som att ingen duger. Längtar efter att bli superkär och bilda familj men hittar fel på alla, tänker att det finns så många att välja på, flirtar vid sidan av, varför nöja sig osv, hur ska jag tänka? Hur vet man? Har jag inte träffat rätt än eller är det fel på mig? Kram P.
Eva Rusz säger: Hej Petra, jag tycker du ska börja med att läsa min bok "varför väljer jag alltid fel partner?" i pocket. Där finns det mängder av förklaringar och övningar som du kan tillämpa. Det går att bli monogam, och eftersom du inser att du vill vara det så kommer det nog att lösa sig på sikt ska du se!

För det första, köp min bok? Vad i helvete? Och vaddå inser att hon vill vara det? Hon undrar ju, hon vet ju inte alls.
Den där formuleringen gör mig tvärförbannad i sig också,om man inte vill vara monogam, har man bara inte insett att det är det man egentligen vill vara då eller?
Men det är ju helt galet, var i Petras fråga visar hon upp att hon har insett att hon vill vara monogam? Jag tycker hon verkar väldigt splittrad och osäker på vad det är hon egentligen vill. Hon längtar efter att bli superkär och bilda familj, men det behöver man inte vara monogam för att göra.
Köp min bok och bli monogam, vilket jävla tomtesvar.
Ok, jag ska samla mig lite och försöka mig på ett eget svar:

Petra säger: Hej Mattias, jag behöver hjälp. Jag kan inte vänja mig vid tanken på monogami – det är som att ingen duger. Längtar efter att bli superkär och bilda familj men hittar fel på alla, tänker att det finns så många att välja på, flirtar vid sidan av, varför nöja sig osv, hur ska jag tänka? Hur vet man? Har jag inte träffat rätt än eller är det fel på mig? Kram P.

Mattias Skagerholm säger: Hej Petra! Tanken på monogami är det många som inte kan vänja sig vid, om det är så att du inte träffat rätt än eller inte vet jag inte men det är absolut inget fel på dig. Det finns många som inte lever monogamt, det finns många som är superkära och bildar familj utan att vara monogama för det.
Vad är det för fel du hittar på alla? Är det fel som gör att du inte vill bilda familj eller är det fel som gör att du inte vill vara exklusiv med dom?
Det finns många olika sätt att ha icke-monogama relationer på, om du googlar på polyamori eller läser här: http://polywiki.se/ kan du få en hel del perspektiv på det och det kanske är något du är intresserad av att ha?
Eller du kanske vill ha en monogam relation fast inte hittat något som funkar?
Svårt för mig att säga, det kan också vara så att du kanske inte känner dig redo för ett monogamt förhållande, att du inte träffat någon som det funkat tillräckligt bra med eller något annat. Jag vet inte.
Läs om lite olika alternativ och ta del av lite olika perspektiv, tänk igenom hur det är du vill ha det och försök att inte känna dig begränsad av förväntningar, fokusera på dig själv, dina känslor och önskemål.
Om det finns fler frågor och undringar du tror jag kan hjälpa dig med så är du varmt välkommen att höra av dig igen. Lycka till!

Nu vet jag inte hur bra mitt svar var men det känns iaf bättre än Evas...

Splittrat om individualisering och postmodern subjektivism...

När jag läser Elin Grelssons senaste krönika snurrar mina tankar mest kring något jag gått och funderat på en längre tid, nämligen frågor kring individen gentemot gruppen, strukturer gentemot personliga erfarenheter, objektivism mot subjektivism osv.
Jag har ända sedan jag var ganska liten, sådär en 12-13, känt mig själv som väldigt mycket till vänster. Mina tankegångar, värderingar, synsätt och allting har alltid legat till vänster. Det synsättet växte också med tiden till att bli allt mer frihetlig och allt mer märka att jag inte trivs bäst att diskutera med personer som tycker nästan likadant utan med personer som är öppna att diskutera med. Där det känns som man kan komma överens på ett eller annat sätt utan att tycka likadant.
Och på samma sätt som jag trivs bäst i att fungera och vara i ett sånt sammanhang tycker jag den politiska debatten i allmänhet hade varit mycket bättre om den försökt vara mer sån. Som det ser ut nu handlar den politiska debatten mest om att skrika "jag har rätt ni har fel" högst och försöka få så många som möjligt att hålla med en med hjälp av vilka medel som helst. Jag klarar knappt av att se debattprogram på TV längre då jag bara blir förbannad på att ingen verkar lyssna på vad någon har att säga, om det nu inte råkar vara så att någon säger något man håller med om då.

Sen blir jag också uppriktigt ledsen över den individualisering av samhället som sker, att man allt mer ska klara sig själv, att man allt mer har sig själv att skylla om det inte går bra. Det som händer med försäkringskassan just nu anser jag vara inte bara ociviliserat utan rent av omänskligt. Jag trodde att vägen framåt för ett samhälle var att vi allt mer hjälpte och gav stöd till personer med olika skador och svårigheter. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur riktigt illa det påverkar många människor. Hur vi istället för stöd, värme och medmänsklighet bemöter människor med kanske både funktionshinder och depression med krav. Eller hur Jan Björklund det jävla kräket vill förändra skolan så att personer som mår dåligt där inte bara möts med krav istället för stöd utan dessutom tas deras möjligheter att vid ett senare tillfälle läsa om eller läsa upp sina betyg bort och på så sätt sätter ännu mer press. Jag tycker det är så jävla vidrigt. Jag kan inte tro att en majoritet av det svenska folket faktiskt vill ha det så. Jag kan bara inte tro på det.
Just vad gäller elevens egna ansvar i skolan övertolkade jag en sak hos Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina som rätt talande:

Det finns ju en liten chans att påverka genom at utse ett elevskyddsombud. Nu kan ju ett sådant inte stoppa arbetet i stkolan (dumt), men man kan fortfarande kräva åtgärder och ta dit arbetsmiljöverket och via dem ta till åtgärder.

Jag tycker nog individualiseringen och det egna ansvaret på elever gått för långt när det är upp till 7-åringar att själva utse elevskyddsombud som ska driva igenom och få en vettig skolmiljö.
Jag tycker det verkar handla mycket om att ingen vill ta ansvar för någon annan, istället för att erkänna sitt eget misslyckande så skyller man på personen eller gruppen som drabbas. Det är dagens ungdoms fel att skolan har problem, inte alla nedskärningar som gjorts sedan 90-tals krisen. Det är ens egen ansvar att se till att sin skolmiljö är bra nog för en att fungera i, är skolmiljön inte bra nog är det ens eget fel att man inte gjort den bättre.
Eller som i försärkingskassan, så jaha, du har brutit ryggen, men då finns det massor med jobb du kan utföra, hos oss får du ingen hjälp och inget stöd, bara oförståelse. Det finns massor med personer som har värre fysiska besvär än dig och dom klarar sig ju bra. Vad är det för fel på dig din värdelösa lilla människa som inte klarar av någonting? Ingenting, det är ditt eget fel att du mår dåligt och inte klarar av att jobba. Det är ditt eget fel att du efter 20 år inom äldrevården blivit utbränd och skadat ryggen och nu inte orkar med någonting. Du har bara dig själv att skylla. Tack för din insats, nu kan du dra. Du kan väll ta och dö bara så vi slipper dig. 

Men vad är då alternativet till denna individualisering? Vänstern är ibland så jävla låst vid strukturer och annan skit att man helt blundar för individen. Deras argumenterande om prostitution som jag tagit upp några gånger är ett tydligt exempel på det. Jag tycker det är väldigt viktigt att prata om strukturer och så men man får aldrig glömma bort individen heller. Det är kanske en smal balansgång ibland men det är en balansgång vi måste gå, jag ser inte hur man kan tycka det ena eller det andra är acceptabelt. Vi måste ha båda.

Jag hade några andra tankar jag tänkte skriva om men jag blir helt utmattad och minns inte riktigt längre. Detta är lite blandade saker som snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu som jag kände att jag behövde få ur mig.

Hen-debatten fortsätter...

Det var fler än jag som reagerade på  Lisa Magnussons krönika om hen, bland annat Elin Grelsson, Vi som aldrig sade sexist, cupcake carny och Lisa Magnusson själv.


För det första blev det lite av en diskussion angående det cupcake carny skrev angående att det är fel att dissa folk på det här sättet om man står på samma sida:

Ok, det finns massor av feminister som inte tycker som Lisa Magnusson. Det finns garanterat massor av feminister som inte tycker som jag heller. Men varför bara ösa ur sig skit om feminister och håna dem om man nu skriver något som många kommer läsa? Vad är det folk kommer komma ihåg? Just det: att feminister och deras åsikter är skit. Alla feminister (ja, utom Magnusson då). Men varför? Vem tjänar på det?

 Diskussioner kring det fortsatte i kommentarerna hos Vi som aldrig sade sexist och jag skrev så här där:

Angående det där att klaga på att man dissar feminism trots att man är feminist så finns det flera sidor till det hela.
Grejen med just Lisa Magnusson tycker jag är att hon gör det på ett väldigt hånande och icke-konstruktivt sätt.
Jag tycker hon med sitt trångsynta hånande legitimerar hånande i former som "feminister är bara fula och fått för lite kuk" eftersom hon som feminist också tar en likartad ställning till feministiska idéer hon inte håller med om.
Jag är väldigt mycket för en inomideologisk debatt, men då utan hån och trångsynthet. Att försöka konstruktiv diskutera och förstå att olika metoder och verktyg kanske fungerar olika bra för olika personer.
Lisa Magnusson kanske tycker hen är meningslöst, då behöver hon inte använda sig av det. Att hon väljer att förlöjliga, håna och dumförklara dom som använder det är liksom inte direkt något bra.
Det är dessutom ett hån och ett förlöjligande av personer vars könsidentitet inte alls passar in i han eller hon, och det är fan inte okej någonstans.

Lisa Magnusson skriver så här i sitt blogginlägg:

Själva problemet anser jag vara de värderingar vi lägger i ordet han och hon, att vi laddar dem med en massa egenskaper. Att vi överhuvudtaget ser könet som så viktigt. Det är ju DET vi borde ändra på, inte språket som uttrycker denna mentalitet.

Ja, att vi överhuvudtaget ser könet som så viktigt att vi måste säga det varje gång vi använder ett pronomen är en del i just den problematiken anser då jag.
Sen är ju frågan i hur vi ska minska värderingarna som läggs i orden han och hon, hur vi ska minska fördomar kring en person baserat på kön.
Jag kan då tycka att inte ange kön får många av oss att tänka på en person på ett nytt sätt, jag ser det som ett väldigt bra verktyg att just minska vikten av kön.
Jag förstår inte vad det är Magnusson ser som ett problem, om hon inte vill använda hen kan hon låta bli. Varför man ska dissa dom som väljer att göra det förstår jag inte.
På vilket sätt är ett könsneutralt pronomen något dåligt? Det finns ju många rent praktiska skäl till att använda det, som när man inte vet könet t.ex.
Språknämnden säger så här kring hen:

Däremot är det är ingen god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser konstigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.

De vill istället att man ska omformulera sig och sådär. Men genom att börja använda hen i talspråket så kommer det bli en del av vårat språk som förhoppningsvis får spridning och acceptans. Att det accepteras att man kan använda pronomen utan att samtidigt ange ett kön känns som en självklarhet för mig egentligen.

Skivsläpp i Februari...

Det är inte direkt ofta jag ser fram emot skivsläpp och sådär, jag lyssnar på det jag lyssnar på och ibland lyssnar jag på nya saker när dom kommer. Men kommande månad har ett par skivsläpp som jag sett fram emot väldigt länge.
Framförallt är det Uffies debutalbum som jag sett fram emot i flera år nu. Redan i Maj 2007 bloggade jag om henne första gången och har sett fram emot hennes album sedan dess. Men det har blivit försenat gång på gång, bland annat pga graviditet och moderskap. 14e Februari släpps äntligen albumet, Sex Dreams & Denim Jeans, iaf och jag är oerhört nyfiken på hur det kommer låta.

Sen är det Joanna Newsom som släpper nytt, Have One On Me kommer den 23e Februari. När jag 2004 hörde The Milk-Eyed Mender första gången blev jag helt till mig. Hennes röst och hennes harpa var som magi för mig. Uppföljaren Ys som kom 2006 gjorde mig lite besviken, även om det var väldigt bra så grep det inte tag i mig och sög in mig så som debutalbumet gjort.
Hoppas att nya albumet suger in mig som debuten gjorde!

Sen var det ett album till, men till mitt stora förtret kommer jag inte på vilket det var. Typiskt mig, jag minns inte ens vad det är jag ser fram emot...
Men i mitt letande efter att försöka komma på vilket det var så upptäcker jag att Massive Attack släpper nytt, deras förra album 100th Window kom 2003 och var visserligen bra men i jämförelse med mästerverket Mezzanine en stor besvikelse. Ska bli kul att se hur det här albumet kommer låta.

UPDATE: Debuterande Marina & the Diamonds skivsläpp var det jag såg fram emot också! :)

Lisa Magnusson, ett dumfeministiskt fjäderfä

Jag har haft lite svårt för Lisa Magnusson på Aftonbladet ett tag utan att kunna sätta fingret på varför, till viss del har det varit för att hon är så mycket kvantitet istället för kvalitet, lite som jag själv. Men hennes trångsynta inställning till hen som hon skriver om i sin senaste krönika får mig att inse hur just trångsynt hon ofta är i sitt argumenterande.

Jag är själv feminist. Fast för mig innebär feminism att alla skall BEHANDLAS lika, inte att alla skall BLI lika. Men om man nu tycker att det är så hemskt med olikheter att de inte ens bör omnämnas, om man är ute efter att verkligen asfaltera över skillnader; varför nöja sig med att bara slå ihop han och hon till hen?

Suck och herregud. Hen finns inte för att man vill förbjuda han och hon utan för att man vill ha ett könsneutralt alternativ!
Jag blir så trött och överväldigad av känslor att det är svårt att fokusera. Hela grejen med hon/han och att kön måste anges tycker jag är dåligt. Framförallt i samband med vilka stora och starka fördomar som kommer in i spel så fort man får veta könet på en person. Exakt samma berättelse eller beskrivning i övrigt får helt andra betydelser om jag föreställer mig en man eller kvinna.
Att använda hen innebär inte att alla ska bli lika, det innebär att man inte vill att fördomar om kön ska komma i vägen för individen.
Det innebär raka motsatsen till att alla ska bli lika, det innebär att man tycker individen är viktigare än könet.
Som Magnusson säger så finns det språk som är mer jämställda i sig en svenskan där samhället är mindre jämställt, hon nämner franskan som ett exempel. Turkiskan är ett annat. Ingen skulle rimligen komma och påstå att Turkiet är ett mer jämställt land än Sverige. Så det är klart att en liten språkändring inte i sig själv klarar av att bidra till en förändring, men som ett verktyg och som en del tycker jag det är essentiellt.
Om vi nu vill komma bort ifrån att låta förväntningar och fördomar kring kön komma i vägen för individen alltså.

Idiotin fortsätter...

Det är inte bara idiotiska artiklar om G-punktens påstådda icke-existerande jag möter när jag började läsa lite fler artiklar och så.
Boll eller Barbie – biologin avgör deklarerar Aftonbladet. Och återigen är det förtalsnivå på hur vetenskaplig data rapporteras.
Försöken såg ut så här:

I det ena testet fick de se en studsande boll och en docka, i det andra en grupp människor och en ensam individ.
Sedan mätte de halten av könshormon [...]
Resultatet visade att flickbebisarna inte påverkades så mycket av hormonhalterna, medan pojkar som haft en högre testosteronhalt i moderlivet tydligt föredrog att titta på den studsande bollen.
En högre hormonhalt som bebis gjorde att pojkarnas ögon drogs till gruppen framför individen.

Nu antar jag att inte alla pojkar med hög testosteronhalt valde att titta på bollen och gruppen men att en klar majoritet av pojkarna med hög testosteronhalt valde att göra det. Det framgår inte av artikeln men det brukar vara så den här typen av undersökningar ser ut. Och Aftonbladets rapportering bryter mot en av grundtankarna med dagens vetenskap, korrelation betyder inte kausalitet. Samband är inte det samma som orsak. Undersökningen har hittat ett samband mellan högre testosteronvärden hos pojkar i åldern och intresse för studsande boll och grupp över docka och individ samtidigt som man bekräftat undantag. Daniel Pernikliski skriver i en kolumn i samband med artikeln att detta ger ännu mindre anledning till att bestämma åt barnen, att man ska presentera så många alternativ som möjligt och låta barnen bestämma själva. Och det har han ju på sätt och vis rätt i, även om jag inte skulle formulera mig så.
NewScientist artikeln har en än värre rubrik, Boys will be boys when it comes to toys. Jag förstår inte varför man väljer att tolka resultaten på det här sättet. Studien säger att "Pojkar med högre testosteronhalt har en större chans att dras till studsande boll och grupp framför docka och individ." Inget annat. Den bevisar också undantagen, att det finns pojkar, både med låg och hög testosteronhalt, som dras mer till dockor och individer.
Problemet med hur vi ser på kön är den här debatten ett perfekt exempel på, att vi ser det som något binärt. Antingen är du pojke och tycker om bollar och grupper eller så är du flicka och tycker om dockor och individer. Den här studien visar ju precis på motsatsen, att kön inte är så binärt!
Tossiga idioter som GenusNytt tolkar det dock som bekräftelse på att könet är något binärt. Man har liksom inte fattat grejen för fem öre. Att det finns biologiska, genetiska och hormonella skillnader mellan könen är tydligt, men det är också otroligt stor skillnad mellan individer. Och jag menar att alla våra biologiska instinkter eller vad man vill kalla det tolkas genom att socialt och kulturellt filter. Jag vet inte hur poppis fotboll var på stenåldern, men jag gissar på inte särskilt. Den biologiska drift som eventuellt ligger bakom ett förhöjt intresse av fotboll tar sitt uttryck idag med just fotboll, men det är ju inte fotboll i sig som är den biologiska driften. Vad i fotboll är det som man dras till? Vad grupp framför individ innebär är ju ganska lätt att dra slutsats av, men vad innebär en studsande boll?
Könsuttryck och vad det innebär och betyder är något framförallt kulturellt och socialt oavsett hur mycket biologiska samband vi än kan hitta eftersom det tar sig sådana uttryck.
Och det kan inte påpekas för mycket, det finns alltid undantag. Undantag som i många fall är väldigt vanliga.

Suck, gäsp och gonatt, G-punktens existens ifrågasatt...

G-SpotJa, man kanske skulle ta och börja blogga igen efter jul-, nyårs- och sjukdomsuppehåll, men när jag läser saker känner jag bara suck, gäsp och gonatt.
Jag vet inte ens var jag ska börja med t.ex. Expressens artikel om att G-punkten inte existerar.

G-punkt är en illusion - den existerar inte
Den kvinnliga erogena zonen så kallad G-punkt existerar inte. Forskarna som har studerat 1 800 kvinnor har inte kunnat hitta några som helst bevis på att den omtalade orgasmpunkten finns. De tror till och med att G-punkten är ett påhitt som sporrats av olika magasin och sexterapeuter.

Om vi börjar med att fokusera på hur inihelvete dåligt vetenskapliga rapporter rapporteras av mainstream media så borde det Expressen Arna Sunje gör i nästan vara olagligt. Så missrepresentativ rapportering av något är ju helt befängt. Det är i klass med förtal. Man tar det studien visar och säger något helt annat som inte har med den att göra. Tim Spector, en av forskarna bakom studien, citeras i artikeln där han säger:

Detta är i särklass den största studie som någonsin har gjorts och den visar entydigt att idén om G–punkt är subjektiv

Och ja, det är väll det studien säger. Den säger ingenting om att G-punkten är en myt eller att den inte finns. Att påstå att G-punkten inte finns för att upplevelsen av att stimulera den eller förmågan att hitta den inte är universell är lika befängt som att påstå att tungan inte finns för att inte alla tycker om att tungkyssas.
Nu är det inte bara rapporteringen som brister, även medforskare kommer med riktigt korkade och ovetenskapliga uttalanden:

Andrea Burri, medforskare till samma studie säger till Daily Mail att kvinnor som trodde sig inte ha G–punkten kände sig oftast otillräckliga i sängen.
– Det är oerhört oansvarigt att hävda att det skulle finnas en känslig punkt som egentligen hittills aldrig blivit bevisat.
Andrea Burri menar att påståenden om G–punkten har satt mycket press på både män och kvinnor i sängkammaren.

Jag håller visserligen med, medias rapportering och skriverier om G-punkten är oansvarig, inte minst den här artikeln är ett utmärkt bevis för det. Men det är oansvarigt hur media skriver om sex öht, det är inget unikt för just g-punkten. G-punkten framställs ofta som en sorts magisk knapp man trycker på ett par gånger och så får kvinnan en makalöst fantastisk orgasm, och ja, den skildringen är oansvarig. Men det är minst lika oansvarigt att komma med påstådd vetenskap som säger att den inte existerar.
Nu vet jag inte om det är rapporteringen av den eller studien i sig som är så ovetenskaplig men det här är upprörande ovetenskapligt:

Studien har gjorts på 1 804 kvinnor i åldrarna 24 och 83. De fick fylla i ett formulär och besvara frågor som sitt sexliv. Kvinnorna som deltog i studien var både enäggs– och tvåäggstvillingar. Några av de enäggstvillingarna trodde sig ha hittat sin G–punkt medan deras tvillingsyster inte kunde det.
Hade G–punkten verkligen existerat då skulle båda tvillingarna ha den eftersom de delar samma gen.

Man ställer frågan ifall man hittat den och drar slutsatsen att man har den? Det är så ovetenskapligt och går emot så många vetenskapliga grundtankar att det inte kan kallas för vetenskap öht. Dessutom spelar hormoner en väldigt stor roll enligt vetenskapliga studier jag läst om, och hormoner kan skilja sig åt en hel del även mellan enäggstvillingar.
Precis som Pillow-talk så tycker jag också XKCD hade en fantastisk strip på ämnet:

Andra länkar på ämnet är bland annat det här och det här. Sen googlade jag runt lite för att se om jag hittade något annat intressant på ämnet och kom över den här definitionen på G-Punkten hos Sexualitet och funktionshinder som jag tyckte var ganska bra:

G-punkten
G-punkten är ett speciellt känsligt område i slidans framvägg. G-punkten är vanligen belägen mellan blygdbenets insida och livmodertappen, mot urinröret och undersidan av urinblåsan. Området kan ligga lite åt sidan av slidväggens mittlinje.
Under urinblåsan och runt urinröret finns svällkroppsvävnad och ett komplext nätverk av blodkärl och nervändar. I och omkring urinröret finns även prostatavävnad som är en del i själva urinrörets vägg. Kvinnans prostata består av körtlar och körtelgångar. Vävnaden, som kallas G-punkten, finns hos alla kvinnor och har samma ursprung som den vävnad som hos pojkar utvecklas till prostata. När man stimulerar slidans framvägg så blodfylls den. G-punkten blir hårdare och känns annorlunda än vävnaden runt omkring. Reaktionen känns tydligare om man trycker och masserar ganska hårt än om man gör lättare smekningar. Detta eftersom vävnaden består av speciella receptorer som svarar på just tryck.
G-punkten kan vara svår att urskilja när kvinnan inte är sexuellt upphetsad och det kan vara en förklaring till varför den inte känns vid en rutinmässig gynekologisk undersökning. Vid stimulering är reaktionerna förstås individuella och varierande. Det finns kvinnor som beskriver att de inte känner något speciellt när de masserar slidans framvägg. Andra kvinnors beskrivning är en känsla av att vara kissnödig, även om man nyss kissat. Om man fortsätter att massera och trycka mot G-punkten så kan den känslan övergå i tydliga lustkänslor och en kraftigare sexuellt njutning.

Bristfällig sexualundervisning, eller kroppsundervisning öht...

En fråga som jag stött på några gånger som jag brukar reagera på och som jag rent av tror att jag tagit upp här på bloggen tidigare läste jag iaf idag igen hos Linn Heed i Aftonbladet.

Fråga: Hej Linn! Ibland när jag är intim med min flickvän får jag stånd och efter en stund kommer någon vätska upp ur min penis.
Vad är det för något? Kan jag göra något för att undvika den?
Det är väldigt jobbigt att bli våt där nere och det blir bara kladdigt. Oerhört tacksam för svar.
Anonym

Linn svarar: Vätskan är den så kallade försatsen, som ser till att vidga, smörja och rengöra urinröret inför eventuellt kommande utlösning. Den fungerar även utmärkt som ett kroppseget glidmedel.
Försatsen är en helt naturlig följd av att du blir sexuellt upphetsad och får stånd.
Mängden varierar från man till man. Vissa har en riklig produktion, vilket är vanligare bland yngre killar, andra har knappt någon synbar försats.
Försök att inte se det som ett problem, utan som en tillgång. Försatsen gör det faktiskt skönare både för dig och din flickvän.

Att man inte känner till en sån sak tycker jag är rätt galet. Men så började jag tänka efter och kom på att det finns ganska mycket som jag tycker vi borde lära oss angående våra egna kroppar öht. Vi får ganska dålig information kring hur saker och ting fungerar och vad vi ska tänka på och så gällande många saker. När jag gick i högstadiet fick jag pungvred och fattade först ingenting. Sen fick jag reda på att det var ganska vanligt i den åldern och om jag känt till symptomen tidigare hade det varit lättare åtgärdat.
Jag minns också att jag hade en inflammerad bröstkörtel eller nått och det kom ut vätska från mitt ena bröst. Jag fattade ju ingenting och tyckte det var asskämigt men gick till slut till skolsköterskan och pratade om det och det var ingen fara.
Det finns många fler exempel på sånt här som jag tycker man liksom borde veta mer om rent allmänt, men inte gör. Det är något jag skulle vilja se utökat på skolans biologilektioner.
Är det rimligt att jag vet, eller har iaf vetat, namnet på 100 olika växter i skogen men har inte ens en grundläggande förståelse för hur mina egna bröstkörtlar fungerar?

Update: I mitt sidospår så glömde jag av att klaga på Linn Heed, för när hon säger "Försatsen gör det faktiskt skönare både för dig och din flickvän" så fortsätter hon måla upp den där bilden av det där sexet som är skönast. Det finns fall där försatsen gör det mindre skönt, där den varken gör till eller från och fall där den gör det skönare. Att hon som expert hela tiden talar om vad som "faktiskt" gör saker och ting skönare tycker jag faktiskt inte är okej.

Tvåsamheten som nummer 1 i alla lägen...

På rekommendation av Dakka tänkte jag ta och kommentera Eva Rusz helt idiotiska svar på den här frågan:

Fråga: Jag är över 55 år och har levt som singel i 15 år. Under de åren har mina tre katter varit min stora glädje. Nu har jag träffat en man och allt är bra ?– utom att han är så allergisk mot katter. Han reagerar inte bara på katter som är i rummet, utan också på mig om jag har hållit i katterna. Det gör att jag alltid måste duscha och gnugga mig noggrant innan vi ska ses. Nu har frågan om ett samboende kommit upp, men jag vill ju inte skiljas från mina älskade katter! Kan jag kräva att han ska ta medicin mot allergin?

Eva-Karin

Eva svarar: Givetvis bör ni höra med läkare om det finns någon medicin som kan lösa problemet. Om inte – ja, då får du fundera på att omplacera dina katter. Husdjur är viktiga men kan aldrig gå före en bra och kärleksfull parrelation! Du har väntat på den rätte i många år, så äventyra varken din partners hälsa eller ert fortsatta förhållande.

 Helena Bergman har som sagt redan kommenterat det hela, men varför bryta en trend. Kursiv stil är min egen, vem är hon att bestämma vad som ska prioriteras i någon annans liv? Jag blir så trött, irriterad, förbannad, frustrerad och jag vet inte vad på hur den här synen på livet befästs gång på gång av "experter". Eller bara det att "en bra och kärleksfull parrelation" automatiskt innebär samboende. Eller det uppenbara med att om nu mediciner fungerar, att ens föra omplacering på tal när dom uppenbarligen betyder så mycket för personen känns ju helt absurt.
Eller det att hon pratar om "väntat på den rätte", jag kräks på den kärlekssynen. Stackars kvinnan har gått där och suktat och längtat efter "den rätte", nu när hon funnit honom ska hon ge upp allt som betyder något eftersom parrelationen självfallet går före allt annat. Dom tre katterna som betytt allt för henne i 15 år är helt plötsligt ett problem, ett hinder för parrelationen som ju är meningen med livet.
Nä fan, dra åt helvete med dig Eva, dra åt helvete och håll käft.

Nytt år, nya tag

Jag har under hösten strävat efter att få ordning på flera olika saker, även om det har gått framåt en del så har nästan ingenting blivit som jag önskat eller ens trott.
Vissa saker har jag fokuserat om på och känner mig avvaktande hoppfull kring, men det är svårt då jag ibland känner mig väldigt svag och då känns det väldigt jobbigt.
Andra saker får jag helt enkelt fortsätta gnata på med och förr eller senare måste det ske en förändring, förhoppningsvis till det bättre. Men det får jag se.
Jag ska försöka bli rakare och modigare och försöka vara och visa mer av mig själv även om jag inte känner mig så trygg som jag helst hade velat.
Sen finns det också många delar där jag känner mig helt riktningslös och inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Bland annat med bloggen, jag börjar känna mig väldigt tjatig och upprepande, det känns som jag går i cirklar kring samma ämnen mest hela tiden. Samtidigt behöver jag en ventil för att få utlopp för min frustration över just dom sakerna, men jag känner att jag dessutom vill utvecklas och se nya perspektiv, jag känner mig lite för bekväm, trygg och enkel i dom perspektiv jag har för tillfället. Jag trivs inte riktigt med det och jag hade velat använda den här bloggen som ett verktyg i att förändra på det, men jag vet inte riktigt hur.
Jag önskar att jag hade haft en mer aktiv läsarskara som kunde ge mig lite mer respons och inspiration. Hint hint. :)
Jag ser ofta inte mig själv i relation till andra, jag har svårt att känna hur jag uppfattas av andra, jag vill utvecklas så att jag känner att hur jag uppfattas stämmer mer överens med hur jag känner mig och vad jag menar egentligen. Jag känner allt för ofta att det inte riktigt stämmer överens vilket i ytliga relationer kan bli lite irriterande och i mer intima relationer kan kännas förkrossande.
Jag tycker iofs om att leka lite med det när jag säger en sak som visserligen är helt sann men jag formulerar mig på ett sånt sätt i ett visst sammanhang att det uppfattas på ett helt annat sätt. Det är lite kul att leka med normer och förväntningar på det sättet och jag har ganska lätt för det. Men jag har ibland svårt för att göra motsatsen, alltså att prata om saker på ett sätt så att folk förstår om inte deras normer och förväntningar är på liknande våglängder som mina egna.

Sen kommer jag inte på någon bra övergång till det jag ville komma fram till egentligen, men jag vill liksom ha något av er. Jag märker att jag ligger i ganska många bloggrolls både här och där och jag blir så nyfiken på hur jag uppfattas. Jag känner mig ofta ganska smickrad och det känns så himla kul att någon inte bara tycker om att ta del av det jag skriver utan dessutom vill tipsa andra om det. Men som med all annan bekräftelse vill jag på något sätt hela tiden ha mer vilket lätt blir ganska frustrerande. Det är något jag försöker komma över och/eller lära mig hantera bättre. Men jag har svårt att verkligen motivera mig själv till det då det är en så stark och stor källa till stora delar av min personlighet. I många väldigt fina, underbara situationer är det den som driver mig och den som jag ger uttryck för. Det känns väldigt fel att då kämpa emot och stänga ner en del som på det stora hela är så viktig och fin. Men jag hade kanske kunnat hantera det bättre, men det vet jag inte hur.

Lite spridda tankar så här en halv dag in på det nya året...