När jag pratar om polyamori och/eller att älska flera så möts jag väldigt ofta av motargument som att jag inte tar ansvar, att jag är egoistisk och liknande.
För det första fattar jag inte hur man ens kommer på tanken att börja argumentera emot hur en annan personer väljer att leva utan att ens ta reda på någon som helst information om hur den gör det. Men när det kommer till saker och ting utanför normen är det en regel att man bemöts med fördömanden och argument om varför det är fel. Helt utan att personen faktiskt försöker ta reda på mer.
Det är tragiskt hur människor låter sig styras av sina fördomar. Jag har också fördomar, massor av dom. Men jag försöker iaf att inte låta dom styra mig. Om jag stöter på någonting som jag reagerar emot så tar jag om möjligt reda på mer information innan jag börjar argumentera emot och fördöma det hela. Med information och en konstruktiv dialog så kan man börja förstå varandras olika perspektiv. Det är otroligt frustrerande och tragiskt att så många människor inte verkar vara intresserade av det. Dom verkar mer intresserade av att uttrycka sin åsikt och sen gå vidare. Att faktiskt tänka igenom och förstå varför dom tycker en viss sak till att börja med är inte kul. "Jag tycker så här och därför är det så". Börjar man ifrågasätta varför dom tycker som dom gör så tar det oftast snabbt slut. Det är som sagt tragiskt och frustrerande.
Men för att återgå till det där med ansvar. Jag har hört det väldigt många gånger och varje gång har jag frågat vad för typ av ansvar det är dom pratar om och jag har aldrig fått ett ordentligt, konstruktivt svar.
Men jag har genom att pussla ihop olika saker jag hört, tolkat och spekulerat själv, hört efter med andra och lite olika saker iaf kommit fram till en gissning över vad det där "ansvaret" handlar om.
Jag antar att "ansvaret" handlar om att inte få sin partner att må dåligt. Att man har ett "ansvar" att få dom att känna sig älskade. Ett "ansvar" att inte få dom att känna sig osidosatta och sånna saker. Eller? Jag vet inte, jag bara gissar.
Nu är det ju inget av det "ansvaret" som på något som helst sätt går emot tankarna med polyamori och det är därför jag blir så förvirrad och oförstående.
Men så påpekade någon att jag måste se det ur deras perspektiv, att dom tolkar det som att min/mina partner/partners känner på samma sätt som dom gör om deras partner skulle ha flera. Och att jag då blir väldigt egoistisk och känslokall i deras ögon. Att jag struntar i om det sårar någon om jag är med någon annan.
Men det är så otroligt långt från sanningen att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag försöker ha en väldigt öppen, ärlig och rak kommunikation om jag vill ha en intimare relation. Och med den kommunikationen så ser man till att både en själv och sin partner mår bra av relationen. Om det är saker som man mår dåligt av, så pratar man om och hanterar dom. Vare sig det har med polyskapet eller något annat att göra.
Tar jag inte "ansvar" i relationen då? Eller missar jag något?
Något annat som jag stött på en del på senare tid är att det bara är något hippt och coolt. Att "polyamorös" bara är något som är coolt att kalla sig just nu. Att man vill framstå på ett speciellt sätt och skaffar sig partners som man skaffar sig accessoarer. Att leva upp till bilden av det man kallar sig är viktigare än dom personerna man har sina relationer med.
Det är också en väldigt tragisk syn på det hela. Jag, och många med mig, använder definitioner som Polyamorös, relationshedonist, relationsanarkist och andra som ett sätt att försöka förklara hur vi tänker kring relationer.
För att förklara vilka saker som gäller för mig. Dom flesta antar att alla baserar sina relationer på mallen ett gäng vänner och en exklusiv partner och alla regler och antaganden som ingår i det systemet.
Men om man ställer sig utanför det systemet så blir det väldigt krångligt att förklara hur man själv lever utan att ha några definitioner till hjälp.
Det är därför jag har försökt definiera uttrycket Relationshedonism som ett sätt att förklara på vilket sätt jag, och många med mig, förhåller oss till relationer.
Polyamori och relationsanarki har också den funktionen.
Jag använder definitionen för att beskriva hur jag förhåller mig. Jag använder inte definitionen som en ledsagare för hur jag ska förhålla mig eller vad jag tycker är coolt eller vad man nu vill.
Det leder mig också in på något annat som jag ofta stöter på. Det här med att det är så intellektuellt och att man inte tar hänsyn till sina känslor. Att man inte låter känslorna styra och massa saker. Men det är ju precis tvärtom, jag försöker förklara mina känslor. Hur jag känner och hur jag tänker kring sakerna jag känner.
Sen läste jag
någonstans följande kommentar:
Jag tycker polyamori stinker skit, det är oetiskt, osolidariskt, okristligt, OGENERÖST - det är newspeak att kalla det annat, och jag tolererar det inte alls. Det är förhållanden som undergräver LÖFTETS natur och bryter med allt som handlar om tillit.
Sedan kan förkämparna bara tro att det är avantgardistiskt eller någå att hålla sig inne med alla som inte vill vara "tråkiga" (det är liksom det riuktigt omoraliska det! att inte vara KUL!) och monogama och ha livslånga förpliktande relationer; att det är en sexualpolitisk solidaritetskampsak som gör folks liv bättre och lyckligare.
Det enda jag kan hålla med om är väll att det är okristligt. Men det är okristligt att äta skaldjur också. Eller att ha gott om pengar. Eller massa andra meningslösa saker.
Vad är oetiskt med att leva ärligt, respektfullt och kärleksfullt? Om man lever med sån etik att det inte är acceptabelt tycker jag man har en väldigt unken moralisk grund för sina etiska åsikter.
Osolidariskt förstår jag inte alls.
Ogeneröst är motsatsen mot hur det ligger till. Om man älskar en person och tycker den är helt fantastisk så är det väll ganska generöst att man tycker det är okej att fler personer får ta del av den? Det är väll snarare ogeneröst att hålla den för sig själv? :)
Att det skulle bryta mot tillit och löftets natur att vara ärlig och hålla sina löften har jag svårt att se.
Över hälften av alla svenskar har varit otrogna någon gång, nästan alla av dom i så kallat monogama förhållanden. Med dom siffrorna tycker jag det ligger närmre till hands att monogami undergräver löftets natur och bryter mot allt som handlar om tillit. Nu tycker jag inte riktigt att det gör det, dom som ljuger och bedrar är dom som undergräver löftets natur och bryter mot allt som handlar om tillit. Man väljer själv vad man vill göra och vilka regler man vill följa.
Men lever man polyamoröst lever man ärligt, för mig är det en grundläggande del i definitionen. Tvärtom tycker jag då att det återuprättar löftets natur och allt som handlar om tillit. Man bygger sina egna löften och sin egen tillit utan att följa en mall.
Livslånga relationer kan man ha både som monogam och polyamorös.
"Förpliktigande" relationer kan man också ha både som mono eller poly, eller låta bli att ha både som poly och mono.
Jag tycker det som gör folk liv lyckligare och bättre är det som faktiskt gör dom lyckligare och som dom mår bra av.
För vissa handlar det om exklusiva kärleksrelationer, för vissa handlar det inte om det.
Och den som stöder polyamori är med på att devalvera hela kärleksbegreppet.
Eller Revalvera. Jag har upptäckt att för mig känns kärleksbegreppet mycket mer speciellt när det bygger på en personligt förklarad känsla än bara ett antagande om en känsla som passar in i en viss mall. Men det handlar ju om perspektiv och vad man själv tycket är det viktiga med kärlek. Vissa tycker inte det är "riktig" kärlek om man inte gifter sig. Vissa tycker inte det är "riktig" kärlek om man inte vill skaffa barn tillsammans. Osv osv osv. Hur man definierar kärlek är väldigt olika. Jag definierar kärlek så som jag känner, och det är lite olika. Jag upplever olika typer av kärlek till olika personer. Jag tycker det är väldigt förminskande att kalla det jag känner för en person för "inte riktig kärlek" bara för att det saknar en del i en mall av min föreställning om vad kärlek innebär.
Lite frustrerade tankar som jag kände att jag ville få ur mig. :)
